30 november 2012

Vafan e de som sker? Det här e helt skevt! Vafan e de ni inte ser? Hur alla går förbi och ler, när mänskligheten spricker mer? Trots kampen börjar bli för fler. De här e helt skevt…
– Jaylii

Den där dagen glömmer jag aldrig. Den kommer att spöka i mitt sinne för evigt. Jag har alltid varit den som stått upp för dom som behövt en hjälpande hand. Alltid skrikit för dom som försatts med munkavlar och repression. Och just denna dag var inget undantag. Eller jo… undantaget var att min kamp var verkningslös denna dag. Vad vi än sa och gjorde kunde vi inte förhindra tragedin denna vidriga förvinterdag.

REVA

Illustration: Anna Birgitta Fredriksson

Klockan var strax efter ett när vi började packa ihop skolböckerna inför nästa lektion. Läraren tackade för sig och begav sig ut i skolkorridoren. En av våra klasskamrater började berätta att hen känt sig förföljd och orolig. Orolig över vad som kunde hända om REVA fick klorna i hen. Och nu hade hen sett en figur cirkulera i skolkorridoren. Samma figur hen hade sett bete sig märkligt inne i mataffären där hen bodde.

Vi beslutar oss att gå ut ur klassrummet i flock då inget kunde hända inne i skolan. Det hade skolledningen lovat. Väl utanför ber min kamrat mig om en cigarett för att lugna nerverna. Men hen hinner inte ens tända cigaretten förrän jag känner en kraftig hand på min axel och får en snutbricka upptryckt i ansiktet! Sedan går det undan.

Dom är tio stycken och vi bara sex. Vi ifrågasätter deras agerade och vill se papper på vilka  dom är och varför de vill föra bort våra vänner. Vi vill ha svar på våra frågor. Dom vill inte svara. Säger att dom inte har skyldighet att förklara sig för en liten tjej som kollat för mycket på tv! Vi är elever som kräver svar på vad som håller på att hända med våra klasskamrater.

Som svar blir vi skrikna på och ivägputtade. I ren desperation försöker vi, med våld, frita våra vänner. Men de är mycket starkare och fler än oss. Det hela går för snabbt och plötsligt ligger jag på marken och ser hur mina klasskamrater trycks in i en bil. Vi hinner knappt ta registreringsnummret  på bilen i tumultet. Jag överrumplas av en enorm känsla av sorg, rädsla och frustration. Jag skriker lungorna ur mig och sen tänker jag på att det är betydligt mycket mer än vad mina vänner kommer att kunna få göra för att få utlopp för sin. Det får magen att vändas i mig.

Resterande terminsperiod går åt att försöka få svar på så mycket frågor. Jag vill ha svar från polisen med hjäp av skolan. Men de får lika lite svar som jag. Allt kändes så jävla uppgjort, som om polisen redan visste när vi skulle komma ut ur byggnaden eftersom de inte fick göra tillslaget på skolområdet. Var skolan på något sätt med på detta?! Vem kan man lita på nuförtiden?! Min kamrat hade haft det hela på känn och hens misstanke var berättigat.

Jag hade turen att slippa liknande incidenter när vi lämnade diktaturens Chile 1988 och jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle få uppleva det här i ”trygga” Sverige. Att se kamrater bli bortförda, utan svar. Det var som ett slag i ansiktet att inse vilken polisstat vi hamnat i! Men mina mentalt terroriserade känslor går inte på långa vägar att jämföra med de känslor mina kamrater måste ha känt konstant under sin överlevnadstid i Sverige och den där vidriga förvinterdagen när dom, utan svar, blev bortförda från rätten till sin skolbänk.

Just den där överlevnadstiden jag snackar om kan jag med handen på hjärtat inte säga att jag förstår hur den känns. Jag var i samma ålder som min avkomma på 2 år när vi kom till Sverige. Jag var för liten för att förstå och morsan såg alltid till att vi aldrig förstod när hon hade det som värst. Dom såg till att hålla skenet uppe och att vi fick en underbar barndom.

Men jag såg min mamma genomlida det och det har jag insett på äldre dar när jag fått egna knodds. Jag har även ett medmänskligt hjärta nog för att försöka sätta mig in i känslan för att kunna förstå. Det är något inte många ”pallar” göra nu för tiden. Och det är även där medmänskligheten spricker mer och mer…

Allt detta skriver jag för dom, mina klasskamrater. Det är den lilla rättvisa jag kan bidra med och därför väljer jag att berätta deras historia. I förhoppning om att fler ”pallar” stå emot för våra medmänniskors skull. Imorgon kanske det är Du som behöver tagga 4 whatever reason och då kan du ge dej fan på att även Du tvingas in i en överlevnadstid.

Javiera Ninoska Olsson

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Javiera Ninoska Olsson har valt att berätta under sitt riktiga namn.

Vad säger politikerna?

”Varje typ av mediediskussion leder inte till olika typer av åtgärder. Jag tycker att det är bra att frågorna belyses men jag har inga planer på att göra några förändringar i dagsläget”
– Justitieminister Beatrice Ask i Sveriges Radio

”Jag ser också att polisen har ändrat sina metoder, förmodligen till följd av den kritik som har kommit. Men jag är inte här för att diskutera polisoperativa frågor. Jag har ansvar för vilken lagstiftning Sverige har och jag ställer mig väldigt frågande till en lång rad politiker som får det att låta som att vi har fri invandring i Sverige. Jag tycker att man ska stå upp för den lag som man har varit med och stiftat”
– Statsminister Fredrik Reinfeldt i Expressen

Mer läsning