Abbas Hassani

Jag var hemma och höll på att packa min skolväska när gränspolisen tog mig. Mitt liv är såhär, vad än jag försöker göra för bra så blir det ändå alltid dåligt på något sätt. Jag skulle ha prov snart i skolan och jag hade pluggat hårt. De frågade mig ”är det du som är Abbas?” och jag sa ja, ja det är jag som är Abbas. De sa att jag skulle till förvaret och att jag snart skulle utvisas till Afghanistan. Jag frågade om det fanns tid för att packa några saker. Men de sa nej, nej det finns inte tid, dina saker får du ta senare. De tog mig till polisstationen och jag berättade för dem att jag behöver träffa läkare och att jag behövde mina mediciner och mina recept. Jag fick inte träffa någon läkare, men en kompis kunde hämta lite kläder till mig, jag glömde säga till honom att leta efter mina mediciner, jag var så stressad och chockad.

AbbasHassani

llustration: Anna Birgitta Fredriksson.

På polisstationen var jag en dag och sen var jag en väldigt kort tid i Gävle innan de tog mig hit, till förvaret i Märsta. De tog mig direkt till den här avdelningen, transit, när jag kom hit fanns det redan andra afghaner här. Jag berättade för personalen att jag har psykologiska problem. Jag sa till dem att jag inte kan sova på natten och att det ibland händer dåliga saker när jag är stressad och inte kan sova. Det har hänt flera gånger att jag skurit med kniv i mina handleder. Jag vill inte att det ska bli så, men det bara händer. Jag sa att de måste hjälpa mig och att jag behöver min medicin. Jag går hos psykolog och jag får fyra olika mediciner. Redan första dagen sa jag att jag behöver medicin. Personalen säger ibland att de ska fixa det och ibland att de inte kan hjälpa mig, att det är polisens ansvar och nu är det förresten helg så nu är allt ändå stängt. Ibland skakar jag i hela kroppen och mina händer darrar och jag får så ont i huvudet när alla hemska tankar kommer.

Det känns som att mitt liv är slut nu, som att jag bara har en dag kvar. På tisdag ska de skicka oss till Kabul. Jag har bytt min religion och är kristen. Jag gick i undervisning hos en präst och det var bara en vecka kvar till mitt dop i kyrkan. I Afghanistan är det många som vet om min religion och det är väldigt farligt för konvertiter där, när som helst kan man bli dödad på ett hemskt sätt. Jag har hört om vad som hänt andra som konverterat och presidenten tycker inte ens att vi är värda att skydda. Jag är dessutom hazara, en förföljd och utsatt etnisk grupp som länge varit måltavla för talibanerna. Just nu känns det som att det vore bättre att dö här än att komma dit och möta det som väntar mig där.

Jag undrar var de mänskliga rättigheterna är. Jag har hört så mycket om dem, men var är de nu? Jag skulle vilja fråga vad har vi gjort för fel, varför blir vi behandlade såhär? Jag hoppas att människorna här ska protestera, jag hoppas att ni ska göra det ni kan för det som händer mig och många andra härinne just nu och det som händer oss på tisdag, det vill jag inte ska hända igen för någon annan.

Denna text har tidigare publicerats på Aktion mot deportations Facebook-sida.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Abbas Hassani har valt att berätta under eget namn.

Kommentar av Flyktingarna.se

På undanskymd plats (sidan 74) i Migrationsverkets årsredovisning 2013 står följande att läsa: ”Antalet förvarstagna har ökat under 2013 från 2 550 personer föregående år till 2 864 personer. Antalet placerade av säkerhetsskäl har ökat ytterst marginellt från 178 under 2012 till 181 under 2013. 2012 fattades 396 beslut om uppsikt, vilket ska jämföras med 405 beslut om uppsikt som fattats under 2013.”

Två saker är värda att lägga märke till. För det första ska uppsikt alltid övervägas innan beslut om förvar fattas. Ändå överstiger antalet förvarstagningar vida antalet beslut om uppsikt. För det andra har förvarstagningar blivit allt vanligare. Siffror från Fria tidningar visar att 1735 personer placerades i förvar 2007. Vi talar alltså om en ökning på över 100 % under några få år. Trenden har varit stadigt ökande och ser inte ut att vika. Förvarstagningar har kritiserats för att vara rättsosäkra. Förhållandena i Migrationsverkets förvar lämnar också mycket i övrigt att önska. Ni kan läsa mer om det om ni följer taggen ”förvar” i anslutning till denna text.

Människor sätts i förvar för att det betraktas som ett brott att vilja leva i frihet. Allt tal om en humanitär flyktingpolitik förmår inte dölja detta faktum. Berättelserna och de ökande siffrorna visar hur flyktingpolitiken drabbar folk i praktiken. Fri rörlighet gäller för varor och tjänster inom EU, inte för människor från världen utanför.


Vad säger politikerna?

”Fi ska verka för att stoppa frihetsberövandet av medborgare som fått avslag på sin asylansökan och stänga alla förvar.”
– Feministiskt Initiativ i kongressbeslut [pdf].

”KD:s utgångspunkt är att förvarstagande endast ska ske i undantagsfall och att det måste finnas en tidsbegränsning. Max två månader, om det inte finns synnerliga skäl för en längre förvarstid. Men även om synnerliga skäl föreligger får en utlänning inte hållas i förvar mer än tre månader eller – om verkställigheten drar ut på tiden på grund av att personen inte samarbetar eller för att det tar tid att införskaffa nödvändiga handlingar – tolv månader.”
– Emma Henriksson, KD, till Inblick.


”Den tidigare regeringen hade inte samma tydliga fokus. Men om vi ska ha ett fungerande asylsystem måste lagar och regler följas. Att någonting misskötts tidigare innebär inte att det ska fortsätta misskötas.”
– Johanna Sjö, M, i Fokus.


Mer läsning