Abdul

Jag heter Abdul och är 21 år. Jag kom till Sverige för tre år sedan, då var min mamma gift med en Pakistansk man som bott i Sverige i över 40 år. Hela min familj kom till Sverige genom anhöriginvandring: min mamma, mina två yngre systrar, min gravt funktionsnedsatta lillebror och jag. Nu, tre år senare, är vårt fall uppe för prövning i Migrationsöverdomstolen.

Situationen i Pakistan, som vi flydde från, var färgad av min pappas uppfordrande och tvingande försök att få min mamma att föda flera söner. Efter att mina två systrar föddes hotade han min mamma sade att ”Nu måste du föda mig en son!”. Efter det föddes min lillebror Mohamed, som nu är tolv år. Han föddes med grav epilepsi vilket har inneburit oerhört många problem, inte minst har det hindrat honom från att kommunicera med oss, sin familj. Min pappa orkade inte med Mohameds gråt och skrik och när min bror precis fyllt fem år så skils mina föräldrar. Då flyttade min mamma hem till sina bröder ett tag.

Abdul

llustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Genom min morfars bekant, som bott länge i Sverige och är svensk medborgare, får vi höra att det finns möjligheter för bra vård och rehabilitering för Mohamed i Sverige. I Pakistan finns bara väldigt dyra vårdhem för barn med Mohameds handikapp och kvaliteten på vården är dålig. Min mamma bestämmer sig för att gifta sig med min morfars bekant, som är över 30 år äldre, för att få en chans att flytta till Sverige och kunna ge min bror ett värdigt liv.

Precis efter att mamma hade skiljt sig hade hon flyttat till sina bröder. Mina morbröder protesterade mot hennes planer att gifta om sig och flytta till Sverige. De ville att hon skulle stanna så att de kunde gifta bort mina systrar – som båda fortfarande var minderåriga. Men hon gifter sig ändå, mot sin släkts vilja, och flyttar med den nya mannen till Sverige. Min familj söker uppehållstillstånd genom anhöriginvandring. Men efter två år i Sverige får vi ett brev där det står att mannen som mamma gift sig med begär skilsmässa. Vi blir chockade och min mamma frågar honom varför han vill skiljas. Han svarar att han inte står ut med Mohamed som håller honom vaken på nätterna. När hon frågar varför han inte sagt någonting till henne svarar han “Det här är Sverige, jag får göra vad jag vill och jag behöver inte säga någonting till dig”. Eftersom vårt fall fortfarande låg hos Migrationsverket blev skilsmässan ett svårt slag mot vår process. Inför Migrationsverket säger mannen att han vägrar vara gift med min mamma.

Efter att min mamma skilde sig flyttade vi till en annan lägenhet, men den var dålig för min bror så vi var tvungna att flytta. Som tur var lyckades vi hitta ett förstahandskontrakt och nu bor vi i vår egen lägenhet med fyra rum och kök. Men nu säger Migrationsverket att vi saknar anledning att bo i Sverige, eftersom vi inte längre har någon anhörig som är svensk medborgare. De säger att vi inte har bott i Sverige så länge, att tre år inte är tillräckligt lång tid. Det spelar ingen roll att vi har jobb, går i skolan och pratar bra svenska, utan anhörig så kan vi inte stanna. Migrationsverket bryr sig inte heller om intygen från Mohameds läkare, som visar att han har utvecklats jättemycket under de senaste tre åren, tack vare den vård han kan få i Sverige. I Pakistan kunde han inte ens be om vatten, han kunde inte ens peka mot en vattenflaska. Istället grät han bara. Nu kan han kommunicera och vården, rehabilitering och skolan har hjälpt honom oerhört mycket. Men Migrationsverket säger att samma möjligheter finns i Pakistan, att han kan gå i en likvärdig skola där. Men det är inte sant. Mohameds lärare blev förbannad när hon hörde det och ringde upp Migrationsverket och sa att de kunde skriva vad de ville – men de kan inte skriva att Mohamed kan få samma skolgång i Pakistan. Det är lögn.

Den 14 april togs vårt fall upp av Migrationsöverdomstolen. Vår advokat säger att vi har asylskäl, men jag vet att det är svårt att få asyl. Om man söker asyl måste man kunna prata mycket om alla detaljer. Även om min mamma kan ha tolk så är det omöjligt att veta alla de detaljer som migrationsverket kräver. Vilken dag hände det? Vilket väder var det? Men vår advokat säger också att vi kanske kan få arbetstillstånd, eftersom vi ju har jobb som personliga assistenter och uppfyller alla kriterier.

Vi kan inte åka tillbaka till Pakistan. Min mamma har gift om sig och skilt sig igen och hon kommer bli hotad och misshandlad om hon tvingas tillbaka till Pakistan. Min mammas bröder ringer dessutom och trakasserar henne så att hon varit tvungen att byta sim-kort flera gånger. Häromdagen fick vi dessutom ett brev från min mammas bröder. De skrev att henne förre man hade varit hemma hos dem och sagt att han ville ha tillbaka sina döttrar nu när hon inte längre var gift. När vi flyttade hit för tre år sedan skrev Migrationsverket till honom och bad om ett skriftligt godkännande om att mina småsyskon fick vara med min mamma, eftersom det var hans barn. Men nu när hon har skilt säg igen säger han att han vill ha tillbaka sina döttrar för att de ska giftas bort.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Abdul har valt att berätta under eget namn.

Kommentar av Flyktingarna.se

Kvinnor och barn befinner sig i rejält underläge när det gäller att få uppehållstillstånd i Sverige. Om en kvinna får ett uppehållstillstånd på grund av en anknytning till en man, blir hon beroende av att förhållandet består. Om relationen upphör finns det vissa möjligheter att få stanna i Sverige men de är inte stora, särskilt inte om kvinnan inte har ett arbete eller lyckas hitta en ny partner. Regelverket har lett till en farlig situation, där kvinnor och barn ibland utnyttjas och misshandlas. 

En utredning föreslog häromåret att den så kallade tvåårsregeln skulle ses över. Tvåårsregeln framgår av 5 kap 16 § utlänningslagen och innebär att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kan övergå i ett permanent först efter två år. Det finns vissa undantag, bland annat om kvinnan eller kvinnans barn utsätts för våld eller annan allvarlig kränkning. 

Trots vissa undantag syftar regelverket till att upprätthålla Sveriges och EU:s gränser. Kvinnor och barn betalar ett högt pris för dessa gränser. Vi är inte ensamma om att ifrågasätta gränserna och deras konsekvenser. Läs gärna mer via länkarna nedan.

Om du läser det här och utsätts för våld eller hot i ett förhållande – kontakta polisen! Det finns en undantagsregel för sådana fall. Tänk på din säkerhet, ring 112.


Vad säger politikerna?

”Relationer mellan människor med skillnader i makt, resurser och livsvillkor behöver inte alltid vara problematiska och innebära konsumtion och förtryck, utan kan bygga på kärlek och respekt. Vi ser dock med oro en systematisk så kallad fruimport, som innebär att fattiga kvinnor som inte är svenska medborgare på grund av tvåårsregeln kan utnyttjas och misshandlas för att sedan kastas ut och bytas ut innan två år passerat.”
– Feministiskt initiativ på sin hemsida.


”Frågan är utredd, lösningen är inte en utredning till. Nu uppmanar Centerkvinnorna Sveriges riksdag och regeringen att fatta beslutet om att avskaffa tvåårsregeln utan fördröjning.”
– Gunilla Hjelm, C, på SvD Opinion.


”Det förekommer idag att oseriösa svenska män gifter sig med kvinna efter kvinna från andra länder. Här måste kontrollen skärpas. Kärlek och äktenskap över gränser är en naturlig och positiv dimension av en öppen värld, men det är oacceptabelt att kvinnor utan att varnas flyttar till Sverige för att ingå äktenskap med män, som tidigare har kränkt och misshandlat sina hustrur. Hur kontroll och information ska utformas på bästa sätt är en fråga som kräver fortsatt diskussion, men att större fokus måste riktas mot männens roll är för mig uppenbart. Problemets omfattning påkallar ett kraftfullt agerande.”
– Lena Sommestad, S, på sin blog.


”Alltså jag är naturligtvis besviken över att motionen inte bifalls. Men vi från Miljöpartiets sida håller ju också på att förhandla med regeringen om bland annat dessa frågor och att vi lade motionen i höstas var ju för att trycka ytterligare, att ännu mer poängtera hur viktigt det är att just dessa kvinnor som har kommit till Sverige och utsatts för hemska övergrepp samt kommit ifrån sina män som har burit sig svinaktigt åt, inte får riskera utvisning på grund av dessa skäl.”
– Mats Pertoft, MP, i SR Radio Sweden.


Mer läsning