Adel

Jag heter Adel och kommer från början från den kurdiska delen av Iran och jag har varit ifrån mitt land i nästan 20 år. När jag var ung började det märkas hur regeringen började dra in på rättigheter, vi fick inte ha på oss vissa t-shirts, fick inte träffa tjejer, prata med tjejer vi fick färre och färre rättigheter. Jag och mina kompisar ville göra något åt det här vilket gjorde att vi blev fängslade. I fängelset blev jag misshandlad av polis och när jag sedan släpptes var jag bevakad jag har fortfarande ärr från de gånger jag blev misshandlad.

Adel

llustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Jag var tvungen att fly och kunde inte ta mig till Europa på grund av situationen just då och på grund av att det krävde så mycket pengar, därför tog jag mig 1993 till Sydkorea där jag fick ett tillfälligt arbetsvisum men på grund av systemet var jag sedan tvungen att leva som papperslös i Sydkorea i 12-13 år. Under den tiden började jag prata med en kvinna i Sverige online och vi blev kära. På grund av det tog jag mig till Malalysia och försökte få komma till Sverige därifrån men där sade de att jag var tvungen att åka tillbaka till Iran för att söka om visum därifrån. Även om jag var orolig för vad som skulle hända var jag tvungen för att ta mig till mitt nya liv. Men direkt när jag kom till Iran tog staten mitt pass och vägrade lämna tillbaka det och vägrade låta mig lämna landet. Efter att ha försökt i 14 månader fick jag hjälp av min bror som kände några som arbetade inom staten. Han betalade några som gjorde att jag fick mitt pass och ett visum på 2 år, då kunde jag komma till Sverige.

Väl i Sverige gifte jag mig med kvinnan jag träffat online och vi bodde tillsammans med hennes två barn vilket funkade bra i några månader men sedan ville hon åka till England för att träffa en av barnens pappa vilket var helt ok för mig, det var hennes barns pappa. Så vi flyttade till England och jag lämnade allt jag hade här i Sverige. För att flytta till England lånade vi pengar som hon sade till mig var våra som vi skulle dela på, men när vi hade kommit till England blev allting värre. England var inte bra för mig, mitt visum som var på två år var i Sverige och jag kände fler folk i Sverige och hade större möjlighet till jobb i Sverige. När mitt visum började gå ut fick jag brev där de sade att jag var tvungen att ansöka om permanent uppehållstillstånd för att få stanna. Jag bad henne komma ner för att förklara att vi var gifta vägrade hon, så Migrationsverket trodde mig inte. Jag fick också reda på att hon har tagit lån på 265 000 i vårt namn, så Kronofogden tar de pengar jag får in. Detta gjorde att jag inte fick PUT utan fick istället avslag på mina ansökningar om asyl, de sade till mig att jag inte hade någon anledning att stanna i landet. De sade till mig att eftersom du tagit dig hit lagligt kan det inte finnas någon orsak till varför du inte kan åka tillbaka, men dem förstår inte, jag var tvungen att betala någon för att få mitt visum, de förstår inte för att du tvingas inte göra det i Sverige. Så efter att ha fått avslag på min ansökan gömde jag mig, jag kan inte åka tillbaka.

Under tiden jag har bott i Sverige har jag jobbat som snickare men med åldern har jag fått problem med min rygg och mina knän som jag fick medicin för när jag hade papper, men när jag blev papperslös kunde jag inte få min medicin. Detta gjorde att jag fick kontakt med en kompis som sålde opium, det är inget jag är stolt över men jag var tvungen att ta något mot smärtan. En dag när jag skulle dit hade polisen stått och bevakat så när jag gick in attackerade de mig och arresterade mig. Jag var i häktet i 2 månader, åklagaren anklagade mig för att vara knarklangare trots att de inte hittade mina fingeravtryck på något i lägenheten och trots att min kompis sade att jag inte hade något med det att göra. Åklagaren ville verkligen inte ge upp. Migrationsverket berättade för mig att jag skulle samarbeta annars skulle de tvingas använda våld, jag berättade att när de kallade skulle jag komma, jag har all respekt för polisen, men jag kan inte åka tillbaka, jag tänker inte åka tillbaka. Men som sagt så trodde de inte på mig så till sist placerades jag i förvar, eller de kallar det förvar men det är ett fängelse, jag är inlåst. Jag har ännu inte haft min rättegång angående opiumet, men jag är inlåst. 

Jag får ingen medicin här och vissa nätter kan jag inte sova för att det gör så ont, samma sak när jag satt i häktet, jag fick ingenting trots att en läkare har sagt att jag borde få medicin för min rygg och mina knän. Dessutom blir smärtan värre.

Det är också jobbigt för jag har en sambo som jag inte får träffa så ofta, hon är sjuk så jag borde vara med henne, vi pratar 4-5 timmar per dag i telefon. Men det räcker inte.

Jag borde inte vara här, jag är en medborgare i det här landet, jag har betalat skatt, jag har jobbat, jag har bott här i 5 år. Varför ska jag tillbaka? Jag har inte varit i Iran på 20 år, tvingas jag åka tillbaka ser det inte bra ut för mig. De har koll på vad som hänt och har koll på att jag rökt opium, det är ett land som utfärdar dödsstraff för folk som kritiserar landet. Situationen är värre där nu än när jag lämnade.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Adel heter egentligen något annat.

Kommentar av Flyktingarna.se

Veckans berättelse illustrerar följderna av dagens invandringspolitik med höga murar runt Fort Europa och tvång för att utvisa människor. Individer lever under inhumana förhållanden i Sverige och agerar därefter. De kallas papperslösa och är i praktiken rättslösa. Det är tveksamt om de får vård när de blir sjuka och har ont. Samtidigt påstår en del politiker och statsvetare att välfärden hotas av invandring. Vi ifrågasätter det synsättet. Dagens migrationspolitik kostar miljarder att upprätthålla. En skärpt politik skulle bli ännu dyrare och slå ännu hårdare mot de som knappt får stanna med dagens politik. Riv murarna, stäng förvaren och befria människorna från dagens bristfälliga system!


Vad säger politikerna?

”De som har fått avvisnings- eller utvisningsbeslut ska lämna landet. Om det finns partier som har andra åsikter får de komma med förslag om att vi ska ha fri invandring. Är det så att bara för att man har gömt sig några veckor ska man sedan få lov att stanna? Då blir det ett väldigt konstigt samhälle”
– Fredrik Reinfeldt, M, i SVT Agenda.

”Det är dags för Socialdemokraterna att visa politiskt mod och ta ställning för lagliga vägar till Europa. EU-politiken måste användas som ett verktyg och inte en bekväm ursäkt för att stänga flyktingar ute. Vi socialdemokrater måste arbeta för ett Europa som hedrar sina åtaganden om mänskliga rättigheter, och där människor inte ska riskera sina liv längs fortets gräns!”
– Talla Alkurdi och Åsa Odin Ekman, Socialdemokratiska studentförbundet i Dagens Arena.

”Centerpartiet vill ha fri invandring medan Sverigedemokraterna vill stoppa all invandring. Sverigedemokraternas inställning är naturligtvis fullständigt oacceptabel. Centerpartiets inställning är på lång sikt den rätta men vi menar att idag är den ohållbar.”
– Tage Gripenstam och Aphram Melki, Centerpartiet i Södertälje.

”Det är skarpt läge, där rasismen breder ut sig och fler av de andra partierna antingen anammar högerextrem politik eller är väldigt tysta. Vi vill ta tydligare ställning och vill att alla ska få uppehållstillstånd”
– Sissela Nordling Blanco, FI i Fria Tidningen.


Mer läsning