Aldrig bli härdad

I höstas fick jag min första heltidstjänst. Det var stort, jag hade studerat i sex år och fick äntligen lämna den akademiska världen och ge mig ut i verkligheten. Jag hade fått anställning på en gymnasieskola i en medelstor stad någonstans i mellersta Sverige. Eftersom jag utbildat mig till svensklärare och svenska som andraspråklärare skulle jag undervisa på en språkintroduktion och träffa ungdomar ifrån alla världens hörn. Tänk er, att få ha hela världen i sitt klassrum och dessutom få betalt!

I början trevade jag mig fram. Det fanns både kulturella och språkliga hinder som gjorde att undervisningen inte alltid blev som jag planerat. Men ganska fort förstod jag att dessa ungdomar var precis som ungdomar är i allmänhet. De idrottade, de drömde och de blev kära. Men det slog mig snabbt att många av dem bar på ett väldigt tungt bagage. Några av dem valde att berätta delar av sin livshistoria. De berättade om bomber, om splittrade familjer, om den fruktansvärda flykten från sina hemländer till ett främmande land lång, långt bort. De berättade också om sina mardrömmar. Andra sa inget men man såg något i deras ögon. Var det sorg? Var det hopplöshet? Var det rädsla?

Hösten blev vinter och eleverna i klassen blev mer sammansvetsade. Skratten ekade i korridoren och jag inbillade mig att många av dem log mer än de gjorde vid skolstarten. För en del blev skolan en fristad. De började närma sig lucia då jag fick reda på att den av mina elever, en tjej som bott i Sverige i två år och lärt sig bra svenska, helt plötsligt försvunnit från sitt hem. Hon hade gått under jorden tillsammans med sin mamma och sin syster. Jag ringde runt till olika myndigheter och förstod att hon var kvar i landet. Hon hade fått skyddad identitet då det fanns en hotbild mot flickans mor. Hon som just hade slutat fly tvingades på flykt igen. Hon tvingades lämna vänner, studier och boende omedelbart. Denna händelse tog ganska hårt på mig som lärare. Eftersom jag var ny hade jag inte hunnit bli ”härdad” hette det. Jag lovade mig själv där och då att aldrig bli härdad. Aldrig.

Några månader senare, förra veckan för att vara exakt, hände det igen. Fast på ett annorlunda sätt den här gången. En annan flicka som gick i klassen hade knappt närvarat i klassen efter jullovet och jag hörde då av mig till henne via mail. Hon svarade inte och veckorna gick. Kanske var det naivt av mig men jag trodde att hon var skoltrött eller bara sjuk en längre tid. Hon brukade ju alltid komma till skolan med ett glatt humör. Men en dag dök hon upp förändrad. Hon såg ut som hon inte sovit på flera veckor. Rödsprängda ögon. Flackande blick. Vi gick in på lärarrummet och satte oss. Hon berättade tyst att hon inte fick stanna i Sverige. Hon skulle utvisas. Och fort skulle det gå. Kanske om två veckor. Jag blev paff. Hon som hade lärt sig svenska, och drömde om ett svenskt sommarjobb. Innan lovet hade jag hjälp henne färdigställa sitt CV och hon hade varit så stolt. Nu skakade hon av oro inför vad som skulle hända henne. I hennes hemland är läget långtifrån tryggt. Jag vet inte exakt vad som väntar henne men vad jag förstått är hela hennes familj mycket oroliga och rädda. Som lärare känner man sig maktlös och förkrossad. Men jag kommer aldrig bli härdad, det har jag  lovat mig själv. Aldrig bli härdad.


Under rubriken Vittnesmål publicerar vi berättelser av personer som inte i egenskap av asylsökande och/eller flykting har fått utstå det svenska asylsystemet, utan som medmänniskor fått bevittna hur systemet inte fungerar och vilka konsekvenser det för med sig.