Ali

Jag kom till Sverige den 21 maj 2012, då hade jag nyss fyllt 16 år. Om tre månader blir jag myndig och kommer då, med omedelbar verkan, skickas tillbaka till Kabul i Afghanistan.

ali

Illustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Innan jag kom till Sverige hade jag spenderat ungefär tio månader i Grekland. Det var en väldigt speciell tid. Grekland är verkligen ett jättefint land, men på grund av de stora ekonomiska problemen växer de rasistiska krafterna sig allt starkare. Varje gång jag gick och handlade var jag rädd att någon skulle attackera mig. Det var förstås ganska tufft, men jag är glad för allt jag lärde mig.

Så småningom fick jag, genom människor jag lärde känna i Grekland, höra talas om att Sverige var ett väldigt bra land. Min familj, som befann sig i Iran, arrangerade därför min resa hit. Jag reste med en lastbil. Först på vägar genom Grekland, och sedan via båt – fortfarande inuti lastbilen. Resan tog fyra dagar och när vi kom fram till Sverige sov jag första natten hos en vän. Dagen efter gick jag till Migrationsverket och sökte asyl. De placerade mig på en flyktingförläggning i Farsta strand, där jag kom att bo under de kommande 6-7 månaderna. Det var på många sätt en ganska bra tid – vi fick så fin mat, jag hade inte sett något sådant i hela mitt liv, och det fanns många andra ungdomar där som också väntade på asylbesked.

Det var alltså delvis en ganska positiv upplevelse, men det var också otroligt jobbigt att gå och vänta på Migrationsverkets svar. Så småningom kom det – min asylansökan hade fått avslag. Enligt Migrationsverket är Kabul nämligen inte en farlig stad, de tycker att man klarar sig bra där. Men det är katastrof redan nu, och kommer bara bli värre när soldaterna skickas hem 2014. Vi, jag och min advokat, överklagade förstås beslutet, men jag fick ytterligare två avslag inom loppet av tre månader. Det innebär att jag kommer att skickas tillbaka till Kabul i februari när jag fyller 18 år. Vad som kommer hända mig där är ovisst – min familj befinner sig som sagt i Iran.

I dag bor jag i ett familjehem utanför Uppsala. Efter 6-7 månaders SFI-undervisning och 3 månaders språkintroduktion i Uppsala fick jag börja på ett yrkesprogram inom byggnation. Just nu gör jag praktik och håller på att ta körkort. Jag har redan fått två jobberbjudanden, ett som kranförare och ett som stenläggare. Eftersom jag verkligen vill jobba sökte jag arbetstillstånd, men på grund av att jag redan nekats asyl fick jag avslag också på det. För att kunna få arbetstillstånd måste jag tydligen söka det från Kabul, efter att jag har skickats tillbaka. Det känns så absurt – allt jag vill är ju att få stanna här och arbeta. Jag vet inte ens hur jag ska gå tillväga för att söka tillståndet från Afghanistan – eller om jag alls kommer kunna ta mig tillbaka hit.

På så vis har jag svårt att förstå den svenska migrationsprocessen. Jag har också svårt att förstå varför personalen på Migrationsverket ofta är så otrevlig, jämfört med annan myndighetspersonal. Kanske har det med deras arbetsförhållanden att göra? I allmänhet är ju folk annars så otroligt vänliga här i Sverige. Jag vet att det finns rasism på sina håll, men de flesta jag mött har bara velat hjälpa.

Sådan är alltså min historia. Jag vet inte vad som kommer hända nu. Jag har kämpat väldigt länge och provat många vägar. Som tur är finns det snälla människor som vill hjälpa mig och kanske löser det sig på något sätt. Det brukar jag i alla fall alltid säga – “det löser sig”.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Ali heter egentligen något annat.

Kommentar av Flyktingarna.se

Migrationsverket tillämpar en praxis som innebär att barn från Afghanistan först får vänta på beslut i sitt ärende och sedan invänta sin 18-årsdag för att utvisas. Vi menar att det är en omänsklig behandling som inte kan anses vara förenlig med barns bästa.

Vad säger politiker och myndigheter?

”Om enda grunden för att ett barn skulle få stanna i Sverige är ett det är ensamt, då är det bättre de bor i hemlandet medan man letar efter deras föräldrar”
-Tobias Billström, M, i Sydsvenskan.

”Vi är jätteglada över att vi kommit överens, för det kommer att innebära en riktig förändring för de utsatta barn som riskerar att utvisas”
-Maria Ferm, MP, i Aftonbladet.

”Vi är inte bundna att följa UNHCR:s riktlinjer. Det är helt upp till de enskilda handläggarna att bedöma om de tycker att intern flykt är ett rimligt alternativ”
-Fredrik Beijer, Migrationsverket, i Arbetaren.

”Vi kräver amnesti för alla under arton år! Vi kräver att utvisningarna till Afghanistan stoppas! Ge afghanerna skydd i Sverige!”
-Gemensamt utspel från organisationer och ett antal politiker, i Arbetarbladet.

Mer läsning