Amina

Vem jag är som skriver den här texten är irrelevant, men genom mina ord ska jag nu berätta för er om Amina och hennes familj. Jag ska berätta deras historia och jag ska berätta om mitt korta besök i deras liv en regnig söndag i november.

Amina

Illustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Jag står utanför Åhléns i Stockholm city och väntar på Eleana, en aktivist som hjälpt Amina och hennes familj det senaste 1,5 året. Hon besöker dem nästan varje söndag och idag ska jag åka med för att genomföra en intervju. Amina och hennes äldsta son Omar har också varit inne i stan så vi möter upp dem och småpratar lite på väg mot Eleanas bil. Under bilfärden sitter jag och Amina mest tysta i baksätet och lyssnar på Eleana och Omars prat om skolan, fotboll och Omars nya frisyr. Lättsamt prat och mycket skratt som gör att jag nästan glömmer bort varför jag är där. Jag ska intervjua dem om hur det är att vara papperslösa.

Amina och Omar kom till Sverige i juli 2004 när Omar bara var 4 år. De kommer från ett nordafrikanskt land med en blodig, krigshärjad och konfliktfylld historia. Amina och hennes man hade en liten affärsverksamhet som sålde varor staten inte tyckte om, och när hotet om våld och rädslan blev för stor bestämde de sig för att fly till Sverige. Amina och Omar åkte först och när de steg in på migrationsverket i Stockholm för att söka asyl var Amina höggravid och bara 10 dagar ifrån att föda sin andra son. De hade med sig dokument till migrationsverket som bevisade att det fanns en hotbild mot familjen, men de bedömdes om otillräckliga av handläggaren som också påstod att det inte pågick något farligt i deras land, det var inte krig där och därför skulle det inte vara något problem att återvända. Amina var rädd, men det var ingen som tog henne på allvar.

Aminas man kommer till Sverige i september samma år via arbetstillstånd som bara efter några månader ogiltigförklaras och 2005 kommer det första utvisningsbeslutet.
2006 föds den tredje sonen, Zaki som beviljas tillfälligt uppehållstillstånd och familjens utvisning stoppas tillfälligt. De slussas runt i olika stockholmsförorter. Alla boenden är tillfälliga och framtiden är osäker. Sju år passerar och Amina beskriver varje möte med migrationsverket som en mardröm. Mars 2010 kommer ett nytt avslag, september samma år – avslag igen.

När tredje avslaget kommer har de inget annat val än att gömma sig. Aminas familj har ökat i antal och de är nu sju personer. Inte många är villiga att hyra ut till papperslösa och det är nästan omöjligt att hitta boende om du har barn. De får tillsist hyra en lägenhet (ett rum & kök) i en förort längs blå linjen. Kravet är att de inte får bo några barn där. De har inget annat val än att ljuga och lova att de inte har några barn. Han som hyrde ut lägenheten kunde dyka upp oanmäld när som helst för att kolla att de inte brytit mot deras överrenskommelse så inga bevis fick finnas för att det bodde några barn där. Alla kläder låg i plastpåsar, bilder, leksaker, barnbestick och teckningar fick inte existera. Barnen fick inte existera.

Jag sitter i Aminas kök i huset som de nu får bo i. Det ligger långt utanför staden, vägen dit är mörk och huset är avskilt, men när kan de få finnas. Hon pekar på kylskåpet där det sitter fotografier på barnen, på bänken där det ligger färgglada barnmuggar och in i rummet bredvid där den yngsta sonen ligger och sover. När de levde som gömda i den trånga lägenheten fick barnen inte leka, inte träffa människor, inte väsnas. Ingen fick veta att de fanns.

Här har de egna sovrum, här får de höras och medan jag och Amina pratar i köket och äter hembakta kakor springer de runt och leker. Deras skratt ekar i huset och det är svårt för mig att ta in att detta bara varit möjligt under de senaste månaderna. Innan har de varit gömda bakom dörrar, stängda gardiner och utan möjlighet att få vara barn. Huset vi befinner oss i får de bo i gratis efter att en kvinna läst om deras situation och erbjudit dem att flytta in.

I nästan två år lever de som gömda i den lilla lägenheten. De öppnar aldrig dörren för någon då de är rädda för polisen, rädda för att bli uppräckta och utvisade. De får hjälp av frivilligorganisationer att betala hyran samtidigt som Amina säljer bakverk och hennes man jobbar svart för att kunna överleva. Som papperslös har du inget annat val. Du finns inte, men måste göra allt du kan för att kunna leva. I det tysta, i hemlighet. Även om barnen nu kan leka, vara högljudda och ha sina saker framme i huset finns de ändå inte. De kan vara fria i hemmet, men de är långt ifrån fria.

Amina tittar på mig med sorgsna ögon och säger att hon inte förstår hur de kan behandlas så här av svenska myndigheter. De ser oss inte som människor. Jag har efter alla dessa år nästan tappat hoppet men jag måste fortsätta försöka för mina barn. Allt jag vill är att de ska få vara fria och leva sina liv säger hon. Jag sitter mitt emot henne och förstår inte heller. Vi sitter båda här, gjorda av kött och blod, så lika, men jag har en sak hon inte har. Ett svenskt personnummer.

Att Omar som är 13 år inte kan skaffa bibliotekskort, inte kan följa med sitt fotbollslag på resa, inte få tillgång till skolskjuts, likvärdig vård ect. beror på att han inte har de där siffrorna som jag har. Att vara 13 år och drömma om att bli tilldelad ett personnummer, är en dröm som inte borde behöva finnas.

Amina berättar om flera besök på migrationsverket. Långa väntetider, hot om att tillkalla polis, undanhållande av information, uppskjutna beslut och dömande blickar.

Amina berättar om möten med sjukvården som trots att den svenska lagen säger att papperslösa ska ha rätt till vård inte uppfyller krav för mänsklighet.

Amina berättar så mycket under mitt korta besök att det är omöjligt att skriva ner allt i text. Att behandla människor på det viset som svenska myndigheter gjort mot dem är i mina ögon ett övergrepp.

Allt som skiljer dem från dig, från mig är ett personnummer. Vi har rättigheter, de är rättslösa – papperslösa. De lever gömda i rädsla för att bli utvisade till ett land de flesta av barnen aldrig sett. Sverige är deras hem, men Sverige nekar dem medborgarskap.

Allt som Amina drömmer om att hennes barn ska få uppleva skulle kunna bli verklighet om det inte vore för det här systemet, för den här migrationspolitiken. Jag leker med barnen en stund innan jag sätter mig i bilen med Eleana igen och vinkar hejdå. De är kvar där, men jag tar med mig en klump i magen, mina tårar och deras ansikten. Det här är deras berättelse.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Amina har valt att berätta under sitt riktiga namn.

Vad säger politikerna?

”Jag är för reglerad invandring med en rättvis prövning i domstol och med en generös asylrätt. Skulle fler skita i systemet skulle det kollapsa och då skulle vi till slut inte kunna ta emot några alls.”
-Hanif Bali, M, i en intervju i Södra Sidan.

”En sak då är att det handlar om människor som ju har tagit sig hit av något skäl och som det ofta är synd om, men det är inte tillräckliga skäl för att få stanna. Jag är glad att vårt regelverk är ett av de mest humana i Europa.”
– Johan Pehrson, FP, till SVT.

”Att överhuvudtaget använda begrepp som ‘gömda flyktingar’ eller ‘papperslösa flyktingar’ är att fara med osanning. Flyktingar behöver inte gömma sig i Sverige eftersom den som söker asyl och har flyktingskäl alltid får uppehållstillstånd.”
– Björn Söder och Kent Ekeroth, SD, på SVT Debatt.

Mer läsning

 

Trackbacks

  1. […] jag läste runt på hemsidan hittade jag till Aminas historia, en av många som finns på sajten. När jag var klar kände jag hur det knöt sig i min mage. Det […]