Irfan

Den 6 september 2012, vaknade jag upp vid niotiden för att åka upp till polishuset i Helsingborg. Jag hade varit asylsökande i snart sex år. Jag hade ett utvisningsbesked sen innan men jag var under 18 och dessutom gick jag i skolan. Den kallelse som jag fick i brevet har jag fått förut. Jag trodde att det skulle vara ett rutinmöte som de andra gångerna.

Libanon

Illustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Mötet med gränspolisen som hade hand om mitt ärende började vid tio. Vi träffades som vanligt och gick in till polishuset. Jag började känna på mig att något var fel. Denna gång gick vi in på ett annat ställe. Det var precis som ett förhörsrum. Han frågade mig massa frågor (jag kommer inte ihåg vad han frågade) och jag svarade.

När han var klar så ställde han en fråga och det är den enda frågan jag kommer ihåg. Han frågade mig om vad jag hade för skäl för att jag inte ska bli intagen på förvar. Jag hade rymt från första utvisningen när jag var 16-17. Mamma valde att rymma för min skull så att jag skulle kunna fortsätta i skolan. Jag svarade med att jag hade varit gömd för att jag inte visste vad jag skulle göra och jag varit på alla rutinmöten som vi hade haft så varför skulle jag rymma igen?

Gränspolisen gick iväg för att snacka med sin ”chef” som skulle besluta om detta och kom sedan med beskedet om att jag skulle bli körd till förvar. Det var beskedet. Jag hade ingen aning om att detta kan hända. Han frågade om det är något mer jag vill göra innan jag drar. Jag svarade direkt med att jag vill träffa mina vänner och min familj för en sista gång innan jag åker. Polisen sa att han inte kan låta mig göra detta men att jag kommer att träffa de när jag vill på förvaret och sedan kördes jag till förvaret i Åstorp. I min hjärna gick det inte att begripa att detta händer. Varför? Går det verkligen till så här i Sverige?

Förvar är egentligen ett finare ord för fängelse. Människorna utanför muren till förvaret vet inte hur det ser ut inifrån. Men för att komma in till besöksrummen så måste man gå igenom tre låsta dörrar som endast öppnas av personalen och det kallar de inte för förvar. Jag hade olika besökstider från dag till dag. Men oftast skulle besökarna gå innan åtta. Endast två personer i taget fick komma in och personalen hade väldigt ofta problem med mina vänner för att de var för många.

Inne på förvaret så fick jag inte veta vad som kommer att hända. Under två veckor var det enda de berättade för mig (efter en vecka) att mitt plan landar i Libanon onsdag den 19 september 2012 klockan 13.10. Det var två jobbiga veckor eftersom jag inte fick reda på mycket. Jag fick slösa bort tiden med att kedjeröka för att kunna få tiden att gå snabbt. Jag hade svårt att sova och fick inte heller någon hjälp av sjuksköterskan som jobbade där. Hon jobbade en gång i veckan och gjorde i princip ingenting.

En gång under de två veckorna blev jag tagen till sjukhusets akutmottagning för att få lite hjälp och läkarna där sa att de kan lägga in mig på beroendemottagningen för att de inte hade annan plats. Vad man fått höra är att det skulle kännas exakt som förvaret. De fick medicin för ca 10 dagar för att lugna ner mig. Alla som var där var i samma situation som mig. Vi var ca 20 personer på avdelningen. Jag träffade en kille som har varit på förvaret i 10 månader. Han kommer från Kongo men hans hemland säger att han kommer från ett annat land så därför blir han inlåst. Det finns dock en sak jag aldrig kommer glömma då jag fick se en gravid kvinna bli inlåst.

Den 18 september, blev jag hämtad av Kriminalvården som skulle köra mig till flygplanet i Stockholm. Medan jag transporterades som de kallade det så fick jag inte ha något med mig. Pengar, mobil och skärp tog de ifrån mig. Jag hade en bok som jag läste på vägen. Första hållplatsen var på häktet i Jönköping. Jag var tvungen att bli häktad för att vänta på en annan bil som ska köra upp mig till Stockholm. De från Kriminalvården var bland de otrevligaste människorna man kan träffa under sin livstid. Jag blev behandlad som en kriminell hela tiden. De drog mig in på rummet och sen lämnade de mig. Rummet var helt mörkt och var smutsigt. Det var blodfläckar på väggarna och man fick sova på en ca två cm tjock madrass.

Jag började läsa boken jag hade med mig för att fördriva tiden så snabbt som möjligt men det gick inte att läsa. Rummet gav mig en obekväm kall känsla. Jag fattade inte vad som hände med min kropp. Kroppen började stänga av sig själv kändes det som. Min andning var inte normal. Jag kunde endast höra dåliga tankar i huvudet. När jag kände att jag inte mådde bra ringde jag på klockan och efter ett tag svarade de. Jag sa att jag har medicin i min resväska och att jag måste ta den. Jag hade sömntabletter i väskan men jag vill bara komma ut därifrån.

Efter ett tag så klarade jag inte av det längre och jag ringde på klockan igen och ingen svarade, min andning blev värre och värre. Jag kände att snart kommer jag inte kunna andas. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag började slå på väggarna och dörren och hoppades att någon skulle höra mig. Från denna stund så har jag ingen aning om vad som hände. Enligt sjuksköterskan så hade jag fått en panikattack på rummet. Jag har ingen koll på tiden och många minns jag inte.

Efter häktet körde Kriminalvården mig vidare till förvaret i Märsta. Jag fick vänta där tills planet skulle åka. Jag blev hämtad igen av två poliser som följde med mig till Libanon på flygplanet och lämnade mig hos gränspoliserna i Libanon där jag blev häktad i fyra timmar och förhörd om varför jag blev utvisad. Poliserna som följde med mig sa inget till gränspolisen i Beirut så de antog att jag var kriminell och att jag hade begått ett brott i Sverige.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Irfan heter egentligen något annat.

Kommentar av Flyktingarna.se

Vi har tidigare kommenterat Migrationsverkets förvar och lär få anledning att återkomma till dem. Inom EU har medlemsländerna enats om ett gemensamt asylpaket, vars huvudprincip är att asylsökande inte ska sättas i förvar. Asylpaketet ska implementeras till 2015. Vi får väl se om huvudprincipen kommer gälla eller om undantagen kommer att tillämpas i lika hög grad som idag. När Tribunal 12 granskade EU:s asylsystem häromåret kom expertjuryn fram till att förvarstagningar var onödiga. Följande citat är från tribunalens ”dom”:

Experten Prof. Nicholas de Genova påpekade att förvar och deportationer har blivit rutin, en administrativ åtgärd med vilken flyktingar och migranter blir frihetsberövade enbart på grund av sin status som icke-medborgare. ”Deportation och förvar – jag måste betona detta – har inte alltid setts som självklara och obestridliga tekniker för verkställighet vid migrations- och gränsövervakning”. Enligt De Genova leder den eskalerande sekuritiseringen av människors mobilitet till att flyktingar kriminaliseras och avhumaniseras.

Vad säger politikerna?

”I Sverige ska vi ha ett rättssäkert och förutsägbart system som bygger på en human asylpolitik. Reglerna för förvarstagande måste därför förändras så att det bara kan ske i undantagsfall och att det inte ska vara möjligt att ta barn i förvar.”
– Fredrik Lundh Sammeli, S, i Insidan.

”Idag sker förvarstagande alldeles för godtyckligt. Vänsterpartiet välkomnar därför förslagen från utredningen som går i riktning mot en ökad rättssäkerhet, t.ex. genom förslaget om obligatorisk domstolsprövning, och det som handlar om begränsningar i möjligheten att placera förvarstagna i häkten och polisarrester. Men det är inte tillräckligt. Vi kräver att förvarstagande endast ska kunna ske under en på förväg begränsad tid till max tre månader och ett totalförbud mot förvarstagande av barn”
– Christina Höj Larsen, V, i ett pressmeddelande.

”Det är för tidigt att uttala sig om vilka ändringar i lagstiftningen som betänkandet kan medföra eller diskutera den närmare utformningen av framtida regler om förvar”
– Tobias Billström, M, i Advokaten.

”Jag tror att man måste överväga att flytta ansvaret för förvaren från Migrationsverket till polisen (som ju är de som i slutänden ska sköta själva avvisningen). De torde ha bättre kompetens att tillse så att de förvarstagna inte avviker. Dessutom skapar detta bättre drivkrafter vad gäller polisens prioritering av avvisningsfall. Får polisen stå för kostnaden för förvaren så kommer de se till så att ingen sitter i förvar längre än nödvändigt utan att avvisningar sker så snart det är praktiskt möjligt.”
– Gunnar Axén, M, på sin blogg.

”Slutligen bör förvaringscenter upprättas vid olika platser i landet som ligger innan själva gränspassagen/kontrollen. Här ska de som söker någon form av uppehållstillstånd förvaras samt alla av- och utvisade. Enligt samtal jag haft med personer inom rättsväsendet skulle sådana förvaringscenter, t.ex. placerade innan passkontrollen på Arlanda, medföra enorma kostnads- och effektivitetsbesparingar.”
– Kent Ekeroth, SD, i en motion.

Läs och se mer