Ismael

Mitt namn är Ismael. Eller, det är inte ens mitt riktiga namn, till och med det är jag för rädd för att ha kvar offentligt. Och jag finns, även om jag inte får finnas. På riktigt. Här och nu. Mitt bultande, sjuka hjärta, det är på riktigt. Min krokiga vänsterhand som blev bruten och lämnades bruten, den är på riktigt. Jag finns.

Ismael

llustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Jag flydde till Sverige från Libanon i december 2011. I Libanon arbetade jag som musikkompositör, men efter att ha arbetat med judiska kompositörer blev jag kidnappad och torterad av Hizbollah. De bröt min hand och lämnade den bruten i flera dagar. Fram tills idag har jag fortfarande inte fått vård för den; min handled är alldeles sned och krokig. De bröt också mitt vänstra ben. Jag visste inte att personerna jag arbetade med var judar, och jag kunde inte ha brytt mig mindre. Allt jag brydde mig om var att göra det jag älskar – skapa, musik.

I Sverige blev jag diagnostiserad av psykiatrin. Jag har posttraumatiskt stressyndrom. Jag är livrädd för att åka tillbaka till Libanon för jag vet att det som hände sist inte bara kommer att hända igen, utan den här gången blir jag dödad. Den här gången dör jag. Ändå säger Migrationsverket och Migrationsdomstolarna att det bara är antaganden från min sida att jag skulle råka illa ut vid ett återvändande till Libanon, och nu ska jag utvisas. Min asylsökan har avslagits i alla instanser. I beslutet står det att det bara är ”antaganden från Isamels sida att han skulle ha varit bevakad av Hizbollah under denna tid” och att det saknas anledning ”att anta att Ismael skulle vara av intresse för Hizbollah vid ett återvändande till hemlandet eller att han av annan anledning skulle riskera skyddsgrundande behandling”

Nu kan själva flygresan vara en fara för mitt liv. Jag har svår hjärtsvikt och är i behov av en pacemaker. Läkare har skrivit till Migrationsverket och domstolarna att tryckförändringarna vid en flygresa kan orsaka lungödem, att vatten går ut i mina lungor, och ännu svårare hjärtsvikt. För bara några veckor sedan föll jag ihop och fick vårdas akut på sjukhus. Läkare ville inte göra operationen för att jag inte har några papper. Besluten från Migrationsverket säger att jag kan få vård i Libanon, att det inte finns bevisliga skäl för att jag inte skulle få adekvat vård där. De säger också att det faktum att vården där är mycket dyrare och sämre och att jag inte har råd att betala för den inte är ett skäl att ge mig uppehållstillstånd här i Sverige. De tycker inte att jag lider av ”en sådan allvarlig eller livshotande sjukdom som han inte kan få adekvat vård för i hemlandet. Den omständigheten att vården i hemlandet kan vara av sämre kvalitet eller att den enskilde måste bekosta vården på egen hand utgör inte grund för uppehållstillstånd.”

Jag heter Ismael, och jag behandlas som om jag vore kriminell, fast det enda brott jag har begått i hela mitt liv är att vilja leva, leva ett normalt liv här i Sverige. Jag heter Ismael, och vi delar samma jord, samma ögonblick. Tack för att ni tog er tid att ta del av min historia. Jag hoppas att den en dag ska ses som en sjuk, absurd, fruktansvärt ovanlig historia, och inte bara vara en berättelse av erfarenheter och händelser som förekommer alldeles för ofta. Jag önskar att min historia snart ska vara oförståelig och onödig.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Ismael heter egentligen något annat.

Kommentar av Flyktingarna.se

”Sverige arbetar aktivt mot alla former av tortyr och kroppsstraff.” Så står det på regeringens sida om mänskliga rättigheter. Där framgår också att det är förbjudet att utvisa någon till ett land där denne riskerar tortyr. Ändå är det vad Sverige har gjort, minst 20 gånger. Så många gånger har i alla fall Sverige fällts för brott mot tortyrkonventionen av FN:s tortyrkommitté. Kanske beror det till viss del på att tortyr inte är ett eget brott i svensk lagstiftning. Jo, ni läste rätt, trots att tortyr är förbjudet enligt internationell rätt så finns inte tortyr i den svenska brottskatalogen.

En gång är ingen gång, två gånger är en vana, finns det ett ordstäv som säger. Vad ska en då kalla 20 fall av brott mot tortyrkonventionen? Vi menar att kritiken från FN:s tortyrkommitté tyder på att asylprövningen i Sverige har allvarliga brister.

En demonstration mot utvisningen av Ismael kommer att äga rum måndag 14 april klockan 18.00-19.00 på Medborgarplatsen i Stockholm.


Vad säger politikerna?

”Vänsterpartiet ser att dagens asylpolitik har stora brister. Människor som är i behov av skydd av mycket ömmande skäl som svår sjukdom får inte stanna. Andra utvisas till fortsatt förföljelse och tortyr, utvisningar som Sverige har dömts för upprepade gånger i FN:s Kommitté mot tortyr (CAT). Enligt kommitténs domar innehar Sverige det skamliga rekordet i att utvisa människor till tortyr.”
– Christina Höj Larsen, V, på SVT Debatt.

”Rätten att få skydd från tortyr är ovillkorlig. Sverige har misslyckats att upprätthålla detta skydd och bör i fortsättningen både se över de system som kringgärdar asylprövningen och se till att extra försiktighet används, så att dessa mycket utsatta personer värnas. Svensk flyktingpolitik ska kunna garantera att det absoluta förbudet mot utvisning till tortyr respekteras.”
– Erik Ullenhag, Frida Johansson Metso, Ulf Nilsson, Fp, i Expressen (Debatt).


Mer läsning