Katja, Fadi och Marisol

Vi är tre personer i vår familj; Katja, Marisol och jag, Fadi. Men när Katja och jag flydde till Sverige för ungefär åtta år sedan hade vår dotter inte fötts ännu. Orsaken till att vi flydde kommer från det faktum att Katja är syriska och jag libanes. Det gjorde att bådas släkt vände sig mot oss, och de varken accepterade vårt förhållande eller tillät oss att leva ihop. Vi flydde för vår kärlek och för vår möjlighet att leva tillsammans.

Katja_Marisol_Fadi

llustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Ända sedan vi kom till Sverige har jag jobbat, jag har haft ett eget företag i snart fem år. Däremot har Katja varken haft möjlighet att studera eller jobba på grund av utvisningshotet från Migrationsverket. Men trots det har vi skapat oss ett bra liv i Sverige, och 2009 föddes vår dotter Marisol. Hon går i förskolan och har redan lärt sig prata svenska. Det är i och för sig inte konstigt, eftersom hon ju är född och uppvuxen här i Sverige, och ingen annanstans.

Nu har Migrationsverket sagt att vi ska tvångsutvisas till Libanon. Jag förstår inte hur de kan ta ett sånt beslut, det är så mycket som är konstigt. För det första är Katja inte libanesisk medborgare. Hon har ungefär samma rättigheter i Libanon som hon just nu har i Sverige, vilket är lika med noll. Om hon skulle bli utvisad till Libanon, som Migrationsverket vill, då blir hon asylsökande på nytt. Migrationsverket vill bara skyffla bort oss någon annanstans. För dem är vi bara ett namn på ett papper som de kan sudda ut, de bryr sig inte om att vi är människor.

För det andra är inte heller Marisol libanesisk medborgare. Under asylprocessen har Migrationsverket krävt att vi ska visa att Marisol är libanesisk medborgare, och jag har verkligen försökt att ordna ett pass åt henne. Eftersom myndigheter i Sverige inte har någon skyldighet att kontakta en annan myndighet sa Migrationsverket att jag var tvungen att sköta all kommunikation med bland annat den libanesiska ambassaden. Men eftersom Katjas och mitt äktenskap inte är registrerat i Libanon vägrar den libanesiska ambassaden att registrera Marisol som vårt barn, eller utfärda något som helst papper som vi kan visa Migrationsverket. Marisol är i praktiken papperslös. Det enda vi har är en lapp från Skatteverket där det står att hon heter Marisol och är född i Sverige.

Migrationsverket säger alltid att de ser till barns bästa. Men det är inte sant. Hade Migrationsverket tagit hänsyn till barn, hade de överhuvudtaget brytt sig om Marisol, då skulle de inte vilja utvisa ett barn till ett helt okänt land, med risk för att familjen splittras. Hur kan Migrationsverket besluta om att utvisa ett barn till Libanon som har levt i fem år, sina enda fem år, i Sverige? Jag förstår inte hur det inte kan påverka hur man ser på hela vår process. Visst, Barnkonventionen är inte lag i Sverige, men det är ju sina egna riktlinjer Migrationsverket inte följer.

Migrationsverket tar inte heller någon hänsyn till hur den här situationen påverkar min familj och vår hälsa. Både jag och Katja är stressade och upprörda och arga och Marisol må bara vara fem år, men hon märker ju att hela situationen är fel. Att leva med hotet om tvångsutvisning är psykisk misshandel och en familj ska inte behöva utsättas för hotet om att splittras.

Nu är ju inte Libanon lika fruktansvärt och oroligt som Syrien, men det är ändå långt ifrån säkert. Går man in på Utrikesdepartementets hemsida kan man till exempel läsa att de avråder från resor till Libanon. Den by som Migrationsverket vill utvisa oss till pekas specifikt ut som en plats man inte ska åka till. Dit vill man skicka en familj, eller så vill man i alla fall skicka ner mig. Jag hade möte på Migrationsverket för ett tag sedan, och då kom det som förslag att jag kunde åka själv till Libanon, för att fixa papper. Men det hade aldrig fungerat, de papper som ändå är rätt lätta att få fram i Sverige är mycket svårt i Libanon. Dessutom borde inte splittringen av en familj ens finnas med som ett alternativ för Migrationsverket.

Nu har vi kontakt med en bra advokat specialiserad på migrationsrätt som ska hjälpa oss. Han säger att han ser ett ljus i processen och att det kanske kommer gå att lösa. Det måste lösa sig, jag vet inte vad som skulle hända oss om vi blev utvisade till Libanon. Jag vågar inte tänka på vad vår respektive släkt skulle göra. Det vi gjorde är ingenting som glöms bort. Vi motsatte oss hela släkten och lämnade allt för att få möjligheten att leva tillsammans. Framförallt lämnade Katja hela hennes liv i Syrien, men ingen av oss har egentligen något annat liv än det vi har här i Sverige. Allra minst Marisol.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Fadi har valt att berätta under eget namn.

Kommentar av Flyktingarna.se

Vi upprepar vad vi skrev i samband med Adam och Majdis berättelse : ” För barn som rotat sig och fått en god tillvaro i Sverige kan aldrig utvisning vara det bästa.” Det får anses vara helt självklart för ett barn som är fem år, en känslig ålder med stora behov av kontinuitet och stabilitet. Som ni kan se via länkarna nedan finns det många, många liknande fall. Vi länkar bara till ett axplock av alla vi hittat. Katja, Fadi och Marisols berättelse är ytterligare ett ”enskilt fall” som visar hur systemet slår mot barn och deras föräldrar.


Vad säger politikerna?

”Det går inte att dra alla över en kam. Vi anser att lagen är för strikt och hård vad gäller ömmande fall, som till exempel barnfamiljer som varit många år i Sverige. Därför vill vi se en lagändring, och därefter bör de som drabbats av för hårda beslut få möjlighet till en ny prövning”
– Maria Ferm, MP, till DN.

”Alla asylsökande ska snabbt få veta vad som gäller. Sedan ligger det på den enskilde att acceptera beslutet och resa hem frivilligt.”
– Tobias Billström, M, till DN.

”Från Vänsterpartiet har vi sagt så att om en person inte har kunnat utvisas efter fyra års tid så måste man få permanent uppehållstillstånd”
– Christina Höj Larsen, V, till Expressen.


Mer läsning