Kvinnornas arbete i flyktinglägren

Kakan Hermansson har på eget initiativ rest till flyktingläger som gränsar till Västsahara. Hon berättar om sina upplevelser och iakttagelser därifrån. Genom att publicera hennes vittnesmål vill vi påminna om en allvarlig konflikt som tenderar att glömmas bort. Vi vill visa hur EU aktivt bidrar till en konflikt och samtidigt gör allt för att stänga ute dom som tvingats fly. Vi vill också skärskåda påståendet att flyktingkatastrofer hanteras bäst i nära anslutning till en konflikt. Hennes vittnesmål påminner oss om våra privilegier men också om hur komplext det är att betrakta något utifrån, utan djupare kunskap. Hon ställer frågor vi alla bör ställa oss: vilket ansvar har vi för flyktingsituationer och med vilken rätt utvisar Sverige människor på flykt?


Vi undrar såklart vad kvinnor jobbar med i lägren. Senias mamma jobbar på lågstadieskolan som ligger precis bredvid deras hem, alltså precis, vi ser det från porten. Senias kusin jobbar för Västsaharas egen tv-kanal som filmare, hon är utbildad på filmskolan här i lägret Bojdor där hon också bor. Överallt möter vi kvinnor aktiva i olika utskott, kulturministern är kvinna, en av Senias mostrar jobbar på ett kvinnocenter som liknar Sveriges kvinnojoursverksamhet. Och Nuha som vi träffade hemma hos henne på en gudomlig lunch, arbetar som bekant både i Womens National Union och på Afapredesa. Kvinnorna är sahariernas ryggrad och väl medvetna om detta, ofta sköter dom både hem och barn, och arbete. Att jobba dubbelt så mycket, eller mer som sin man är ju inte ovanligt även i Sverige, även om vi frenetiskt försöker lura i oss själva och andra att vi är jämställda.

1975198_10151918438466640_1468767718_nVår algeriska vän Lyes jobbar för organisationen CISP, som startat melfa-center. Melfa är en traditionell klädsel som kvinnorna bär här. Det består av vackert (ja det är ju subjektivt men jag vågar ändå hävda dess skönhet) mönstrade, ganska tunna sariliknande bomullsstycken som metodiskt viras runt kroppen. Under finns alltid en tröja och byxa. Förutom melfan brukar även kvinnor bära en extra sjal utomhus som täcker ansiktet från solen, plus ett par stora solglasögon. Alla kvinnor som en möter på gatan ser så extremt bad ass ut, färgglada melfas, handskar och inte sällan ett par kilklackar i modell sandal. Männen bär turban snurrad runt både huvudet och delvis också ansiktet som skydd för solen. Vi smörjer oss med 50 spf och svettas och stönar. Riktiga nybörjare. Melfan är även tradition i Mauretanien, söder om Algeriet. Därifrån har tidigare alla melfas som kommit hit tillverkats, modet skapas där, normen för vad som är rätt och snyggt finns där och också råmaterialen. För att positionera kvinnor behov men också samhällets behov av kvinnor i arbete, har melfacentret startats och blivit det mest lyckade projektet rent administrativt, utbildningsmässigt och produktionsmässigt.

Jag undrar vilken sorts kvinna som får ett så kreativt och roligt jobb som detta, hur ser urvalsprocessen ut? Även om lägren är ett kollektiv och där alla hjälper alla, finns självklart hierarkier och klassindelningar, och framför allt status ifrån vilken klan du tillhör. 20 kvinnor valdes ut till att tränas av två lärare som kom utifrån, i två månader. Sen valdes 16 av dom ut och fick jobb på melfacentret. Dessa kvinnor är högutbildade, ju mer utbildning desto bättre. Men det krävs också personlighet understryker Aka, och här finns bara starka kvinnor. Dessutom måste dom kunna hantverket och vara kreativa. Det är alltså 16 topdesigners vi träffar i det här lerhuset idag. Dom tittar skeptiskt på oss, vi fotar, filmar och jag ställer som vanligt tusen frågor.

1618704_10151918439131640_1691470796_nMönstren som kvinnorna syr, binder och knyter ser komplicerade ut, och det är dom också. Vi får förklarat för oss att mönstren skapas utifrån tre svårighetsgrader; ett enkelt mönster (enkel melfa) kan göras på en halvdag. Alltså två enkla melfas görs på en dag. I andra svårighetsgraden görs en melfa på två dagar och på den tredje tar det hela tre dagar att skapa en lyxmelfa.

En enda man finns i byggnaden, han har bott 20 år i Mauretanien och är expert på melfas, på tygen och framför allt på mönster. Det understryks hela tiden att deras melfas är av senaste modet. Varje vecka kommer dom själva med nya trender och på torsdagar visas ett modemalfaprogram på TVn som alla verkar följa slaviskt. Asså det är så mycket som är så likt hur vi lever hemma tänker jag. Mode och det senaste, högpresterande kvinnor, systerskap i de (nästan) kvinnoseparatistiska rummen och allvaret i arbetet. Förutom att mina systrar här är på ständig flykt, lever temporärt i en lånad öken och aldrig skulle kunna leva lesbiskt. Jag slås hela tiden av chockerande olikheter här, självklart eftersom jag är i flyktingläger. Men också likheterna i det vardagliga, och våra erfarenheter som vi kan dela, framför allt med kvinnorna. Humorn, som vi kan förstå utan att ens kunna samma språk, och värmen från Lala, mamman i vårt hem som snabbt deklarerade att också vi var hennes döttrar. Men jag ligger ändå här på en madrass mitt ute i öknen och ser solnedgången genom ett litet fönster i lerhuset vi sover i.

När vi träffade Baka, chefen för centret och kvinnorna på melfacentret idag trodde vi att det var en vanlig arbetsdag. Dom visar oss hur dom gör mönster. Varje melfa kommer i ett 5 meter långt, vitt tygstycke som passerar mönsterritaren, sen en som syr med tjock plasttråd, eller en som syr med tunn bomullstråd eller en som binder med bomullstråd. Olika batikvarianter tar form. Råmaterialet, alltså tyget och färgen kommer från Mauretanien, endast tråden kommer härifrån Algeriet. Julia, Lisa och jag blir helt postkolonialt oroliga över vår närvaro. Den känslan är ju iof närvarande cirka extremt jämt under vårt besök här. Vi ler mot kvinnorna och vill inget hellre än att prata med dom, helst utan deras chef eftersom hierarkierna skapar en del oro. När designerna knutit och sytt klart sina meflas tas dom in i färgningsrummet och färgas. I stora baljor blandas vatten och bindningsmedel ihop innan färgpulvret tillsätts. Kvinnorna bär tjocka handskar och stövlar som skydd för kemikalierna. I med tyget och vevar runt. Sen upp och ut på tork. I solen, när syret från luften möter tyget blir en grön melfa helt gul. Det är så coolt att dessa kvinnor får ta så mycket konstnärligt ansvar. Men tyvärr är detta inte en vanlig arbetsdag som andra. Centret har inte varit öppet och igång på flera månader eftersom råmaterial saknas. Kvinnorna har en efterfrågan långt över vad dom producerar, men det finns inget ekonomiskt stöd just nu för att köpa in mer till produktionen.

Det är en så olycklig situation. För första gången någonsin producerar västsahariska kvinnor kläder för just kvinnor. Dessutom 10 gånger bättre och mer hållbara än i ursprungslandet Mauretanien. Kvinnor bär sina inhemska melfas med stolthet, och det är en välbehövd stolthet för en nation utan land. Regeringen uttrycker sin beundran och stolthet för projektet och presidentens hustru, kulturministern bär melfacentrets egna melfas. Dessutom får arbetarna jobb, och den symboliska lön som delas ut en gång i månaden, på ungefär 500 sek. Kvinnorna får frukost på jobbet men går hem för lunch eller tar med själva. Baka klagar och uttrycker sina monetära önskemål, hon vill kunna ge kvinnorna på fabriken både frukost och lunch, samt en ordentlig lön. Hon tycker det är en skam att inte kunna betala ordentligt för det gedigna och långa, hårda arbete som utförs. Aka vill också utöka centrets produktion, eftersom efterfrågan ju finns. Dessutom vill hon öppna en butik bortom fabriken där melfas kan säljas. Det kommer skapa ännu fler jobbtillfällen och spridning. Nu måste en åka till fabriken för att köpa. Tänk vad en distribution ut i lägret, och utanför landets gränser skulle kunna innebära. (På Emmausbutiken i Stockholm finns exempel på melfas producerade i centret).

72116_10151918439471640_194790913_nNär jag får mig ett litet snack med Baka berättar jag om min feministiska konsthantverksgrupp Den Nya Kvinnogruppen, hur vi jobbar för kvinnors rättigheter genom konst. Att vi uppskattar rummet med bara kvinnor och att flera av oss jobbar med textil konst. Då tittar hon på mig, nästan lite förnärmat och säger att vi självklart borde komma hit, att vi kan lära kvinnorna här så mycket. Alltså jag skriker inombords, men lugnar mig och uttrycker min glädje genom att börja gråta som vanligt. MASHALLA säger jag och tar Bakas hand, det finns inget hellre jag vill göra. Jag hetsar Senia att översätta till kvinnorna, och dom ler och skrattar, säger att vi är så välkomna så. Det känns otroligt stort. Men OBS, det är inte vi som kommer lära ut något, dessa kvinnor kommer lära oss ca allt.

Läs också Kakan Hermanssons tidigare vittnesmål ”Flyktingpolitiska perspektiv” och ”Vittnesmål från Västsahara”.


Bakgrund

I Västsahara pågår en av världens mest seglivade konflikter. Landet var tidigare en spansk koloni. När Spanien höll på att lämna Västsahara 1975 ockuperade Marocko en stor del av landet. Det finns uppgifter om att Spanien sålde Västsahara till Marocko och Mauretanien. Folket i Västsahara tillfrågades inte och många tvingades fly till läger i Algeriet. Motståndsrörelsen Polisario inledde en väpnad kamp 1973. Den självständiga Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) utropades några år senare. SADR har erkänts av ett åttiotal länder men hälften av dem har senare återkallat sitt erkännande.

Den väpnade konflikten mellan Marocko och Polisario pågick till 1991, då ett stilleståndsavtal slöts. Meningen var att en folkomröstning skulle äga rum och att Västsaharas befolkning skulle få besluta om landets öde. Folkomröstningen har ännu inte ägt rum. Polisario kontrollerar idag en dryg fjärdedel av Västsahara och har sin bas i flyktingläger i Algeriet. Marocko har byggt en befästningsvall genom landet och har på olika sätt uppmuntrat marockaner att bosätta sig i Västsahara. Marocko får stöd från flera länder i EU och företag från EU bedriver verksamhet i Västsahara. EU har också ingått ett fiskeavtal med Marocko som mött kritik, eftersom det erkänner Marockos ockupation av Västsahara.

Trackbacks

  1. […] också Kakan Hermanssons tidigare vittnesmål ”Kvinnornas arbete i flyktinglägren”, ”Vittnesmål från Västsahara” och ”Flyktingpolitiska […]