Kvinnors asylskäl är ingen bisak

Den 8:e mars firar vi kampen för kvinnors rättigheter. Det är lätt att glömma bort i reklamkampanjerna som framställer dagen mer som en extra Alla hjärtans dag, som en andra chans för den som inte fick nog av blommor och choklad i februari. Vi har mycket att fira, många generationers kamp att vara stolta över. Och så har vi förstås ett ansvar att fortsätta skapa förbättringar.

puff_-KazemiEtt utvecklingsområde för den svenska jämställdheten är asylprocessen och papperslösa kvinnors situation. I boken Asylrätt, kön och politik visar Maria Bexelius hur hela asylsystemet utgår från en manlig och heterosexuell norm, vilket gör att vi inte ser kvinnors asylskäl och inte erkänner dem. Kvinnor anledningar till att fly betraktas som individuella problem och hänvisas ofta till myndigheternas skydd i hemlandet. Kvinnors politiska aktiviteter betraktas ofta som av mindre vikt, av så liten vikt att det inte skulle ha någon konsekvens i hemlandet och därmed inte vara grund för asyl.

I krig är våldtäkter på kvinnor en central del i det psykologiska nedbrytandet av motståndaren. Det är en vanlig tortyrmetod i fängelse, vanlig stridsmetod av soldater som angriper civila, men också vanligt mellan civila. I krig och konflikter ökar kvinnors utsatthet generellt och våldet och våldtäkterna ökar även i nära relationer. Våldtäktsoffer väcker ilska och misstro hos makar, som reagerar med ytterligare våld mot dem. Kvinnor som blir gravida till följd av våldtäkter förskjuts från sina familjer. Barn som föds utan fäder förskjuts av samhället. Ett fåtal av dessa kvinnor når Sverige i hopp om en fristad, men här får de ofta veta att de ska söka myndigheternas skydd i sina hemländer, polisanmäla milismännen som fortfarande utgör ett hot mot hela familjen, polisanmäla den egna familjen, polisanmäla polisen.

Varje år tvingas tusentals mödrar, döttrar och systrar sälja sina kroppar när pengarna har tagit slut och flyktingsmugglarna kräver mer. Det är för många den skamligaste delen av flykten. Det är den biten som deras föräldrar och makar ofta inte vet om, och som inte kommer fram i asylintervjun på Migrationsverket av rädsla och skam. Det är övergrepp som inte hade behövt äga rum, om dessa kvinnor hade haft möjlighet till en laglig väg in i Europa för att söka asyl. Om papperslösa hade arbetstillstånd hade det funnits lite fler alternativa inkomstkällor. Om vi kunde garantera möjligheten att polisanmäla brott även för papperslösa, skulle många kvinnor inte vara fast i traffickingligors och arbetsgivares händer. Men om hela din tillvaro betraktas som illegal är polisen den sista du väljer att söka skydd hos. Det säger sig självt.

På Flyktingarna.se publiceras varje vecka nya texter av och om personer med erfarenhet av att leva som flykting eller papperslös. Här berättade Anna och Nina, mor och dotter, om våldet som de utsattes för av polisen i sitt hemland och Migrationsverkets bedömning att detta inte hade hänt.

Ca 2008 träffade jag en kvinna, som sökte asyl med sina tonårsdöttrar. Maken hade troligtvis dödats. I vilket fall var han försvunnen sedan flera år, efter att ha hotats på grund av sitt medlemskap i en politisk grupp. Den 13-åriga dottern hade utsatts för ett våldtäktsförsök på väg hem från affären. Det var en grupp män som anföll henne, höll fast henne och tog på henne medan de riktade glåpord mot henne på grund av pappan. Familjen hotades ständigt med våld. Men mamman var inte ens med i partiet, så hon kunde inte hävda att hon var utsatt för politisk förföljelse. De beväpnade grupperna som regelbundet hälsade på och frågade efter hennes man, lämnade aldrig sina visitkort, så det gick inte heller att bevisa. Att en psykiatriker bekräftade att dottern drabbats av Posttraumatiskt stressyndrom bidrog inte heller till att stärka familjens asylskäl. De hänvisades till sitt hemland, där inbördeskriget förvisso var över, men konflikterna fortgick. De hänvisades till att bo själva i en annan stad än sin hemstad för att inte bli igenkända. Detta trots att ensamma kvinnor inte bor själva i deras hemland – än mindre ensamma kvinnor på flykt undan en stark, fundamentalistisk organisation med nätverk över hela landet.

En ung tjej jag träffade flera år senare hade flytt på grund av det som slarvigt kan kallas ”hedersproblematik”. Hon kom från en rik familj, var välutbildad, talade flera språk. Hon hade inlett en relation med en kille från fel folkgrupp, vilket varken hans eller hennes familj samtyckte till. Hennes far, som var högt uppsatt politiker, såg till att pojkvännen dödades. Han hade försökt gifta bort dottern, som istället hade rymt. Nu ville han döda även henne. I ett av världens största länder, hade hon inte lyckats hålla sig undan, utan blev flera gånger hittad i olika städer. Hon kunde inte vara nära någon släkting på grund av risken att bli påträffad av pappans hantlangare. I Sverige fick hon avslag på sin ansökan om asyl och hänvisades till ett ”Safe House”, en kvinnojour för de allra fattigaste och mest utsatta kvinnorna i hennes hemland. Tjejen i fråga försökte förklara för de svenska myndigheterna att de var en helt annan målgrupp och att hennes pappa skulle hitta henne med en gång om hon bodde på ett sådant ställe, men det vann inget gehör.

Den första flyktingfamilj jag träffade, som väckte mitt engagemang in i asylrörelsen för exakt 10 år sedan, var en kvinna med en förståndshandikapad dotter, som hade blivit våldtagen av någon som hjälpte dem med boende i en svensk storstad. Dottern födde snart en liten flicka som de hjälptes åt att ta hand om. De tre levde som papperslösa, utnyttjades av olika städbolag till diverse tjänster. De hade flytt sitt hemland, en av de före detta sovjetstaterna, efter att maffiagrupper hade hotat dem och krävt dem på pengar som de inte hade. Det fanns inget hopp om något uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl i Sverige, men det hela fick ett lyckligt slut genom ett skenäktenskap som åtminstone gav dem rätt att stanna i tryggheten här.

Dessa kvinnor har inget gemensamt, förutom att Migrationsverket hänvisade dem till den hjälp och det skydd som deras respektive länder antogs kunna erbjuda. De skulle polisanmäla övergreppen och bo på kvinnojourer. Detta oavsett om det är myndigheterna i hemlandet som har gjort sig skyldig till övergreppen eller om kvinnojourerna själva skriver att de inte kan garantera kvinnornas säkerhet där.

För en myndighet som har till uppgift att identifiera kvinnors utsatthet och avgöra vilka som har rätt till skydd och vilka som ska skickas hem, är det avgörande att det finns en bred genusanalys av hela samhället, både av vårt samhälle och av det som kvinnan har lämnat.

2014, när vi firar den internationella kvinnodagen, vill jag att vi ska ha dessa kvinnors erfarenheter närvarande hos oss. Uppenbarligen räcker det inte att förföljelse på grund av kön är en av grunderna till att få flyktingstatus, rent juridiskt. Vi behöver påminna våra myndigheter om hur verkligheten ser ut i de länder som människor flyr från. Vi behöver använda den landinformation som finns, som ofta bekräftar de asylsökande kvinnornas erfarenheter. Vi behöver pressa våra politiker, nu när det är valår, kräva dem på ansvar gällande Anna och Nina och alla andra kvinnor vars upplevelser av våld, våldtäkt, tortyr, tvångsäktenskap, könsstympning och trafficking bagatelliseras och osynliggörs i asylprocessen. Det behövs en ständig medvetenhet och förmåga att tolka kvinnors asylskäl på ett sätt som garanterar deras rätt till skydd.

Baharan Kazemi
Sekreterare för FARR


Texten har tidigare publicerats på Flyktingbloggen.