Massieh, Majeed, Zabihullah, Hassan

Illustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Massieh Sadigi

Min far hade ett bussbolag i Afghanistan och han tjänade ganska mycket pengar, vi hade det rätt bra tills vi fick problem med talibanerna. De pressade min pappa på pengar. I början kunde han betala, men kraven blev övermäktiga och när han inte längre kunde betala hotade och torterade de hela familjen.

Till slut sa de till min far att det här är din sista chans, om du inte betalar så dödar vi hela familjen nästa gång. Vi levde en tid som internflyktingar, vi flyttade från Ghazni till Kabul, men de sökte upp oss där också så vi var tvungna att fly Afghanistan. Min pappa sa att vi skulle resa till Sverige eftersom det var det enda land som aldrig skulle starta något krig och det dessutom fanns bra utbildning där. Tillsammans tog vi oss med hjälp av falska pass till Turkiet, när vi skulle flyga till Grekland stoppades resten av familjen. Jag klarade mig eftersom att jag talade engelska.

Jag är ett Dublinfall och jag har flytt genom många länder innan jag kom till Sverige. Jag var på flykt genom Europa i två år och eftersom att jag inte hade några pengar gick jag till fots stora delar av vägen. I ett halvår levde jag som hemlös i Grekland och väntade på min familj. Jag bodde i en park och fick mat från kyrkan. Från Grekland vandrade jag till Makedonien, därifrån fortsatte jag till Serbien, Kroatien, Slovenien och Italien. Från Italien till Frankrike och genom Tyskland och Danmark kunde jag ibland åka tåg eller taxi en liten bit, men var ofta tvungen att gå, jag gick längs med tågrälsen för att hitta rätt. Från Danmark till Sverige åkte jag färja.
Sverige ville skicka tillbaka mig till Slovenien i enlighet med Dublinförordningen, jag förklarade att jag inte kunde återvända dit eftersom att de skulle skicka mig direkt till Afghanistan. Efter att min första ansökan nekades levde jag som papperslös i Sverige under ett och ett halvt år, tills jag kunde ansöka igen. Det var en svår tid och jag kunde aldrig känna mig trygg utan oroade mig hela tiden för att bli hittad och skickad till Slovenien.

Migrationsverket anlitade en tolk som inte talade mitt språk. Jag sa till dem att jag inte förstår persiska, att dari är likt persiska, men inte tillräckligt likt för att det skulle bli helt rätt. Tolken översatte fel och trots att jag har bevis för att mitt liv är hotat i Afghanistan och att jag och min familj kommer att dödas om vi återvänder så fick jag avslag igen.

Majeed Niaz

Jag arbetade som butikschef i Tax Free-shopen på en afghansk flygplats. I min yrkesroll kunde jag röra mig fritt på flygplatsområdet utan att genomgå kontroller. Vid flygplatsen hade vi en ganska liten lokal därför hyrde vi också ett annat läger utanför flygplatsen i Wazir Akbar Khan.

Mellan lägret och flygplatsen reste jag med bil. Jag kunde också köra in på flygplatsområdet utan kontroller. Någon hade rapporterat detta till talibaner. Talibanerna kom till mig och krävde att jag skulle hjälpa dem ta sig in på flygplatsen utan kontroller eller leverera deras material till någon på flygplatsen. Under några dagar kom de varje dag till mig och varnade mig. De sa om du vill leva måste du smuggla in våra saker på flygplatsen. De förklarade att sakerna var sprängmedel avsett att döda islams fiender, alltså icke-muslimer.

En dag förstod jag att detta är min sista dag. Jag hade tre val, jag kunde välja döden, jag kunde välja att leverera talibanernas sprängmedel och bidra till andras död, eller så kunde jag fly. Jag valde att fly.
Efter att jag beslutat mig för att fly höll jag mig gömd i sex dagar tills min fasters son ordnat med en smugglare. Vi åkte från Afghanistan till Iran med hjälp av smugglare trots att min fru var gravid och jag hade en tvåårig dotter. Från Iran åkte vi till Turkiet och därifrån till Grekland. På väg till Grekland sjönk vår båt och min dotter också. Efter mycket svårigheter lyckades vi få upp henne ur vattnet, men hon hade svalt väldigt mycket smutsigt vatten och lera. Hon blev mycket sjuk och är fortfarande sjuk idag. Efter det gick vi till Grekland i många timmar. Polisen kom och tog oss till ett fängelse.

Efter Grekland åkte vi med gummibåt till Italien och efter Italien till Frankrike, Tyskland, Danmark och till slut Sverige.

I min asylutredning står saker som jag aldrig har sagt. När jag frågade min advokat hur det kunde komma sig så sa han att det blir så ibland och att det inte går att göra någonting åt. Migrationsverket kan göra som de vill, de kan skriva saker som inte är sant i sina papper utan att det kommer fram.

Nyligen har jag varit i kontakt med en släkting i Afghanistan, hon berättade för mig att min far är eftersökt och att de som letar efter honom hotar att döda honom. De har inte glömt vad jag har gjort och om jag skickas tillbaka så kommer de att hitta mig och döda mig.

Zabihullah Nadeem

Min far hade problem med en lokal krigsherre i vår hemprovins. De mördade min farbror, min fasters man och min morbrors son. När USA invaderade Afghanistan och talibanstyret pressades tillbaka blev saker lite bättre och min far bestämde sig för att dra de ansvariga inför rätta.

Vi fick ännu mer problem och familjen hotades för att pressa min far att dra tillbaka anklagelserna. När han vägrade kidnappades min syster. Han vägrade fortfarande och tio dagar senare hittade vi hennes kropp. Till slut mördades även min far och jag misshandlades mycket svårt. Vid den här tiden var jag bara en pojke, 14 år. Min mor tog med mig till Kabul där vi stannade i fem dagar medan jag vårdades akut. Därefter flydde vi till Pakistan. Jag var svårt skadad och mycket svag, min mor bar mig över gränsen.

När jag tillfrisknat tog jag mig vidare till Iran och Turkiet och därifrån till Grekland som skickade tillbaka mig till Turkiet två gånger. Jag tog mig till Grekland igen och levde där i ett par år, men när läget för flyktingar försämrades i Grekland så var jag tvungen att ta mig därifrån. Jag reste genom många Europeiska länder innan jag kom till Sverige.

Jag sökte asyl här och fick tre avslag. Första gången sa de att min berättelse inte var trovärdig, hur kunde min mor orka bära mig så lång väg? Andra gången sa de att det inte verkade rimligt att jag inte sökt asyl tidigare i något av de andra länderna om det verkligen var så farligt för mig att vara i Afghanistan. Tredje gången sa de att jag faktiskt inte ens hade tillräckliga bevis för att styrka att jag verkligen var den jag sa att jag var. Min mor är försvunnen, jag har inte hört av henne sedan år 2008. I Afghanistan har jag ingenting annat än hot och våld att återvända till.

Hassan Sarwari

Jag är musiker, mitt hjärta brinner för musiken, och varje dag fyllde jag vårt hus med min musik, men i området i Kabul där vi bodde var många väldigt konservativa. Mullor (muslimska präster) i släkten sa till min far att han måste få mig att sluta spela eftersom att det är haram (religiöst tabu) att spela musik. Min musik var en skam för dem.

Min far var taxichaufför och kunde bara vara hemma med oss en dag i veckan. Han förklarade för mig att jag måste sluta spela för att vi skulle få problem annars och för några dagar slutade jag, men min lärare ville att jag skulle komma tillbaka och fortsätta med musiken. Jag kunde inte låta bli och min far var inte hemma och kunde kontrollera mig. Jag började spela igen. Andra ungdomar trakasserade mig, de sparkade och slog mig och gjorde allt för att förnedra mig, men jag kunde inte berätta det för mina föräldrar eftersom de då skulle förstå att jag börjat spela igen.

En kväll när jag kom hem stod grannar och spärrade min väg in i huset, de krävde att jag skulle sluta spela. Jag sa till dem att det var min ensak och att de inte hade rätt att tvinga mig sluta spela. När min far kom hem var det kaos. Han försvarade mig och sa att eftersom jag var hans son var det hans sak att uppfostra mig, han sa att de skulle gå hem till sig. De började skälla på min far. Vid den här tiden var det som om folk bara väntade på den där lilla gnistan som kunde tända en stor, stor eld. De slog mig och min far. De krossade min näsa. När jag vaknade några timmar senare var jag och min far på sjukhuset. Vi var båda täckta i blod och min far sa att vi måste lämna vårt hem, det var inte säkert för oss att återvända.

En kort tid bodde vi hos släktingar och vänner till familjen sen lämnade vi Afghanistan och tog oss till Iran där jag opererades flera gånger för att återställa mitt ansikte. Vägen till Sverige har varit lång och svår.

I det första avslaget skrev Migrationsverket att de inte trodde på att jag kunde spela musik. En svensk musiklärare skrev ett brev och intygade att jag var en fantastisk musiker och att de behövde mig i sin orkester. I nästa avslag skrev migrationsverket att de nu visserligen trodde på att jag var musiker, men att de inte trodde på min historia, att jag misshandlats och att det var farligt för mig i Afghanistan. Jag har bevis på att min näsa var krossad och att jag opererades på ett sjukhus i Iran, men såklart inga papper på själva misshandeln. Hur skulle jag kunna bevisa vad som hänt mig? Tycker Migrationsverket att jag skulle jag ha sagt till den arga mobben att vänta med misshandeln så att jag kunde dokumentera förloppet eftersom att jag kunde komma att behöva bevis senare?

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Massieh, Majeed, Zabihullah, Hassan har valt att berätta under sina riktiga namn.

Kommentar av Flyktingarna.se

Afghanistan – Situationen i Afghanistan är så allvarlig att Utrikesdepartementet helt avråder svenskar från att resa dit. Migrationsverket gör dock bedömningen att det kan vara säkert för vuxna män att återvända till Afghanistan. Följande citat är från Migrationsverkets senaste rättsliga ställningstagande: ”Internflykt är möjlig till Kabul och till större provinshuvudstäder för vuxna män samt par och familjer, som innehåller en vuxen man, om det inte finns allvarliga funktionshinder eller medicinska hinder inom familjen.”

Bosättning – Att vara på flykt är ofta synonymt med att hitta en ny plats att kunna bo på. Det har i alla tider varit ett sätt för människor att söka trygghet och förbättrade livsvillkor. Nationsgränser och EU:s gränser utgör hinder i denna strävan. Diskussionen i Sverige handlar om brist på bostäder och hur bosättning ska kunna garanteras. Kommunala bostäder säljs ut och staten får betala dyra kostnader för tillfälliga boenden. Flyktingmottagning har blivit ett sätt att tjäna pengar. Det är inte invandringens fel utan en följd av att bostadspolitiken inte fungerar. Det är viktigt att se hur olika politiken inom olika områden påverkar flyktingars situation och debatten om invandring.

Cirkulär migration – Cirkulär migration är ett begrepp som innebär att människor migrerar mellan olika länder, utifrån behov och tillgång på arbete etc. Forskning visar att cirkulär migration kan vara lönsamt och att migration inte alls behöver ses som ett problem. Det paradoxala är att ju svårare det är att komma in i ett land, desto högre blir benägenheten att stanna kvar. Systemet låser människor till nationer istället för att skapa möjligheter till bosättning och försörjning.

Dublinförordningen – Dublinförordningen omfattar EU:s medlemsstater och ytterligare några anslutna länder, däribland Norge. Den innebär i korthet att en asylansökan måste lämnas in och prövas i det första land som en asylsökande kom till. Om ansökan görs i något annat land ska den asylsökande skickas tillbaka till det första landet. I teorin skulle det innebära att EU:s gränsländer skulle få pröva de flesta asylansökningar. I praktiken smugglas människor förbi gränserna och skyfflas sedan hit och dit över Europa mot sin vilja och utan hänsyn till släktrelationer med mera. Sedan den 1 januari 2014 gäller en ny Dublinförordning. Den innehåller vissa principiella förbättringar jämfört med tidigare versioner. Det är dock oklart hur Sverige kommer att tillämpa Dublinförordning III.


Vad säger politikerna?

”Att EU nu kommit en bra bit på väg mot en gemensam asylpolitik är ett steg i rätt riktning. Att som nationer gjort hittills, likt Svarte Petter skicka runt barn och vuxna tillbaka över gränser, att mota dem till havs, att fängsla under vidriga förhållanden, är inte värdigt Europa. Asylprocessen måste ge individuella prövningar, ske under värdiga former, följa konventioner och internationella åtaganden – och den måste inte endast vara gemensam för EU utan också gemensamt generös.”
– Tina Acketoft, FP, på folkpartiet.se.

”Migrationspolitiken handlar om vilka som har rätt att komma till Sverige, få uppehållstillstånd och asyl. Inom migrationspolitiken ryms därmed också frågorna om hur dessa processer ska gå till, hur man söker asyl och så vidare. Integrationspolitiken å andra sidan handlar om hur vi på bästa sätt tar tillvara de människor som fått uppehållstillstånd, asyl eller medborgarskap hos oss. Hur gör vi för att minska arbetslösheten bland invandrare? Hur förbättrar vi språkkunskaperna? Hur minskar vi bostadssegregationen? Dessa frågor är typiska för integrationspolitiken.”
– Caroline Szyber, KD, på carolineszyber.se.

”Det är hög tid att EU ändrar den migrationspolitik som sedan 1993 skördat mer än 17 000 människoliv. EU måste skapa lagliga vägar in i Europa för asylsökande. Ingen ska behöva riskera livet för att få sin asylrätt prövad. Den upptrappade militariseringen av Europas gränser leder endast till flera döda och till att asylrätten systematiskt kränks.”
– Mikael Gustavsson och Christina Höj Larsen, V, i SvD.


Mer läsning


Illustrationen överst på sidan är gjord av Anna Birgitta Fredriksson.

Trackbacks

  1. […] De här berättelserna publicerades först på Flyktingarna.se. […]

  2. […] här texten är publicerad med tillåtelse från flyktingarna.se, där den ursprungligen är […]

  3. Hassan Sarwari skriver:

    […] här texten är publicerad här med tillåtelse från flyktingarna.se, där den ursprungligen […]