Nour

Det finns alla möjliga levnadsförhållanden, enkla som svåra. Jag vill berätta om mina erfarenheter, så att ni själva kan bedöma om det är och har varit enkelt eller svårt för mig att leva i den här världen.

Nour2

llustration: Anna Birgitta Fredriksson.

Jag föddes in i en starkt troende släkt och familj, med stränga traditioner och under svåra förhållanden. Vi blev förföljda och tvungna att fly från landet som jag föddes i till följd av ett krig, redan när jag bara var några år gammal. I grannlandet som vi kom till behandlades vi väldigt illa. Vi var åtta personer som bodde i en källare och delade på en filt. Det var allt vi ägde. Mitt yngsta syskon var då bara ett spädbarn. Min pappa var krigsskadad och kunde inte arbeta. Min mamma har alltid burit hela vår familj. Jag började jobba från tidig ålder, från början för att kunna tjäna ihop till min skolavgift. Jag saknade alltid allt det nödvändigaste som ett barn kan tänkas behöva, både materiellt och immateriellt. Jag gick i skolan tills på eftermiddagen, och åkte därefter ut till industriområden för att sälja hemmagjorda mackor till arbetare fram till kvällen. Varje dag. Jag hade ingen fritid, inga leksaker, inga skratt. Efter tre år i skolan bestämde jag mig för att börja jobba så att jag kunde hjälpa till att underlätta för min mamma och bidra hemma.

Det var många år sen. Dagarna bara går, och jag befinner mig fortfarande i ett vakuum av otrygghet och osäkerhet. Det var för ungefär tre år sedan som jag kom till Sverige. Jag var en ung person som till följd av ytterligare ett religiöst krig blev tvungen att lämna både land och familj. Genom obeskrivliga situationer och med livet som insats tog jag mig hit.

Det var en fredag, kl 11 på dagen. Jag hade fått veta natten innan att jag var tvungen att fly för mitt liv till följd av saker som är för privata för mig att kunna berätta om här. Det kom som en chock. Jag hade ett liv. Men jag blev tvungen att lämna det. Smugglaren kom för att ta med mig över gränsen till Turkiet. Jag tog mina avsked och det var obeskrivligt svårt, men jag hade inget val. Jag var tvungen att lämna, annars hade jag aldrig gjort det. Ingen lämnar förrän dom är illa tvungna.

Min flykt har varit lång och farlig. Jag har varit på väg att mista mitt liv flera gånger. Skräcken, smutsen och mörkret har funnits med hela vägen. Gränspoliser som har stått redo att avfyra vapen, gränspoliser som har slagit och misshandlat. Gränspoliser som har kränkt. Jag har blivit terroriserad av poliser i hela mitt liv, men jag har aldrig begått ett brott.

Vid ett tillfälle blev jag kidnappad av några som utgav sig för att vara gränspoliser. Dom kroppsvisiterade mig på alla ställen i kroppen där man kan tänkas ha gömt värdesaker eller pengar och rånade mig på allt jag ägde. Tillsammans med ett tjugotal andra personer satt jag frihetsberövad i ett hus där jag utsattes för misshandel, kränkningar och övergrepp av olika slag. Vi fick ingen mat, inga besked. Jag tappade räkningen om dagarna. Jag tappade hoppet. Tills dom till slut en dag bestämde sig för att släppa oss.

Efter det sökte jag mig till personer som befann sig i samma situation som jag, och hittade genom dom en ny smugglare som skulle hjälpa mig vidare.

Vi var cirka 20 personer som lastades som boskap i en liten bil och släpptes av mitt på en åker. Smugglaren berättade att vi skulle fortsätta till fots genom en skog i flera timmar på egen hand. Kvinnor, barn, äldre. Helt ensamma och stressade över att bli påkomna. Vi kom till ett vattendrag som skiljde Turkiet från Grekland. Gränspolisen åkte fram och tillbaka med sina båtar och vaktade vattnet. Smugglaren hade berättat att många människor hade mist sitt liv där i försök att korsa det vattnet. Vi pumpade upp den gummibåt som smugglaren hade gett oss. Den var menad att rymma hälften av det antalet som vi var men alla klev i båten ändå. Vi visste heller inte åt vilket håll vi skulle, annat än att vi hade Bulgarien på vår ena sida och att om deras gränspolis skulle ta oss så skulle vi fängslas i ett halvår – till att börja med. Ingen visste hur man skulle ro. Jag hoppade ur båten och försökte att simma och knuffa fram båten samtidigt. Så snart vi hade tagit oss över blev vi upptäckta av den grekiska gränspolisen. Dom laddade sina vapen som riktades mot oss och alla flydde åt var sitt håll av rädsla. Jag rymde in i en skog. Det var efter att jag i flera timmar än jag kan minnas hade vandrat utan mål över åkrar av majs och solrosblommor som dom hittade mig. Solen stekte. Jag var hungrig och törstig. Jag var rädd. Två storväxta poliser tog med mig till ett flyktingläger. Vi var 500-600 personer där och det kändes som om vi befann oss på Guantanamo. Det delades bara ut ett mål om dagen. Ett kokt ägg, en hård bit bröd och lite bönor. Vi behandlades illa. Efter 10 dagar fick jag ett papper och besked om att jag var tvungen att lämna Grekland inom en månad. Jag tog mig till en park där alla flyktingar som inte hade någonstans att ta vägen uppehöll sig. Jag hade inga pengar, ingenting. Allt jag ägde bar jag omkring i min lilla ryggsäck. En gång försökte jag gömma mig under en lastbil för att ta mig till Italien. En vakt upptäckte mig och slog mig i tinningen med sin känga. Jag har förlorat motoriken i mitt ena öga sen dess.

Tre månader senare hade jag genom stora svårigheter skrapat ihop tillräckligt för att ordna ett pass och köpa en biljett. Första gången gick biljetten till Holland. Jag hade klätt mig rent och fint och tänkte att om jag försöker att smälta in och inte ser ut som en flykting så kanske jag lyckas. Dom kom på mig. Jag väntade i flera veckor tills nästa försök. Andra gången försökte jag flyga till Danmark och gjorde mitt bästa för att verka mindre nervös och mer avslappnad. Dom tog mig igen. Jag ordnade ett pass och en biljett en tredje gång. Den gick till Sverige.

Jag kom fram till Arlanda utan varken pengar eller kontakter. Så jag plankade på ett tåg som tog mig till Örebro. Det var en fruktansvärt kall natt. Jag stod mitt på stationen och hade återigen ingen och inget. Jag visste inte vad jag skulle göra. Till slut passerade en polisbil som stannade och plockade upp mig. Jag blev intervjuad, tagen till förvar och vidare till ett boende för flyktingar i väntan. Där blev jag kallad på den intervju som senare kom att ödelägga mitt liv. Jag berättade om mitt liv, alla svårigheter, varför jag tagit mig hit och hur. Jag berättade allt, men senare skulle det visa sig att jag inte hade berättat det dom hade velat höra. Dom sa att dom skulle höra av sig med ett besked. Väntan. Alla dessa dagar som bara gick. Längtan. Ensamhet. Väntan. Tomhet. Vakuum

Det var när jag väl hamnade här som jag till slut också hamnade i detta oändliga lidande. Tre år av mitt liv har jag nu spenderat i detta tomma intet. Tre års väntan. Tre års sömnlöshet. Tre års stress. Tre års ensamhet. Under dom här tre åren har jag varje kväll gått till sängs och bett om att få slippa mardrömmar för en natt. En sådan natt har fortfarande inte ägt rum.

Varje dag under ett års tid var min enda sysselsättning att vänta in den gula bilen som kom med posten kl 11. Jag fick gång på gång avslag på värsta tänkbara grunder och sätt. Tre gånger på raken förnekade både myndigheter och domstolar mig rätten att efter alla slags helveten som lett mig hit till slut få leva i lugn och ro, i fred och frihet. Så jag blev tvungen att fly och gömma mig, igen. Utan jobb, pengar eller boende fick jag på egen hand försöka att överleva. Under en lång period jobbade jag tolvtimmarskvällar och nätter i ett kök, och fick 30 kronor i timmen. Jag gjorde det för att kunna skicka pengar till min mamma, så att hon kunde försörja mina syskon.

Efter ett års papperslöshet blev jag en dag svårt misshandlad och tagen till sjukhus. Jag minns att jag låg på en bädd i en korridor och att det droppade blod ifrån mig. Två poliser kom och meddelade att jag skulle få följa med dom till ”ett bättre sjukhus”. Dom tog mig till förvaret i det skick jag befann mig. När vi kom fram var till och med personalen som tog emot mig var skräckslagna av min uppsyn. Jag höll på att dö av smärtor, men fick från den stunden varken träffa någon läkare eller sköterska.

Jag upplevde dom värsta tänkbara dagarna och nätterna på förvaret. Varje dag kom dom och tog med sig någon därifrån för deportation, på helt otänkbara sätt. Varje dag tänkte jag för mig själv att nu är det min tur att utvisas. Och till slut kom dom.

Jag hade växt upp i ett annat land än dit dom till slut utvisade mig. Jag har ingen eller inget i det landet. Jag är dessutom förföljd där på grund av min religion. Dom hand- och fotbojade mig och flög mig dit. På vägen frågade en gränspolis mig om inte jag var glad över att äntligen få återvända hem, och lät mig få veta att han var väldigt glad över att jag äntligen skulle åka tillbaka. Han sa också att det var lika bra att jag lämnade över min lägenhetsnyckel – som var det enda jag hade kvar från Sverige – till honom, eftersom jag ändå inte skulle ha någon användning för den längre. Jag behöll min nyckel.

Jag blev utsatt för psykisk och fysisk våld av landets militärpolis som till slut bestämde sig för att inte ta emot mig eftersom min identitet inte gick att styrkas. Dom meddelade svenskarna att om jag lämnades kvar så skulle jag bli fängslad, till att börja med. När jag blev överlämnad tillbaka till den svenska polisen var jag genomsvettig. Jag minns att samma polis som tidigare uttryckt glädje över min deportation pekade på mina genomvåta kläder och frågade om jag tyckte att det hade varit ”skönt att ta en dusch”.

Tillbaka i Sverige blev jag satt i förvar igen. Jag var livrädd och bad vänner på utsidan om undsättning. Med hjälp av en advokat blev jag till slut släppt ur förvar, och vi skickade in en ansökan om att mitt ärende skulle gå tillbaka till migrationsverket. Men jag fick avslag, igen. Trots att jag inkommit med ny bevisning om mina asylskäl och trots att landet jag ska utvisas till inte tar emot mig och trots att nya omständigheter har tillkommit.

Jag har varit under uppsyn hos polisen ända sen jag blev släppt, eftersom dom tror att jag kommer att gömma mig igen. Jag måste gå till deras kontor, visa upp mig och lämna namnunderskrift tre gånger i veckan. Det är kränkande. Jag har inte begått något brott.

Jag har försökt att göra praktik på två ställen sen jag blev släppt, men ingen vill ta emot någon som inte har en framtid och stabilitet här. Så jag jobbar svart ibland, när jag får tag på något. Dagpenningen från Migrationsverket räcker inte till något alls, så jag har inget val. Jag försöker att lära mig svenska på egen hand men det är svårt. Efter misshandeln har jag haft extrema smärtor och också drabbats av minnesförlust och koncentrationssvårigheter.

Jag har överklagat till Migrationsöverdomstolen, men vet att dom kommer att ge mig avslag igen. Det verkar inte spela någon roll att jag finns, vem jag är, hur jag mår eller vad jag har gått igenom. Dom vill bara att jag ska försvinna härifrån.

Jag finns, men ingen ser mig. Jag är i ett vakuum av ingenting. Jag kanske sitter bredvid dig på bussen när du läser den här texten. Jag kanske har utvisats härifrån. Spelar det någon roll hur det går för mig?

Förra året när ni höll demonstrationer mot REVA var jag en av dom som ni demonstrerade för. Ni delade ut t-shirtar med texten ”Papperslös” på. Jag tog på mig en sådan och gick omkring där mitt bland er. Jag tänkte att den som har privilegiet att kunna ta på sig en sådan t-shirt kan aldrig förstå innebörden av vad som står på den. Jag tänkte att om polisen ser mig nu så kommer dom garanterat inte att ta mig, just på grund av att det står på plagget som jag bär att det är mig dom letar efter. Ett år har gått sen dess, men inget har förändrats. Jag ser ofta poliser som arresterar personer såsom mig. Och snart är jag där igen. Papperslös. Jag har förstått att ni går till val i Sverige i år. Jag önskar att du som läser det här tänker på vad du hade gjort om du var jag, när du gör ditt val.

Min historia är inte bara min. Och den varken börjar eller slutar med den här texten.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Nour heter egentligen något annat.

Kommentar av Flyktingarna.se

Denna berättelse är i en något annan version också publicerad i Bang. Nour har tyvärr fått rätt – överklagandet till Migrationsöverdomstolen avslogs.

Tusentals flyktingar som vistas i Sverige är traumatiserade av sina upplevelser. Det råder stor brist på vårdplatser och för dem som saknar papper erbjuds nästan ingen vård alls.

Tidigare talades det om uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl. Det begreppet används inte längre. Om någon är väldigt, väldigt sjuk eller illa däran så kan uppehållstånd beviljas på grund av synnerligen ömmande skäl. Kravet är strängt och gäller därför bara i ett fåtal fall. År 2013 beviljades totalt 116 587 uppehållstillstånd i Sverige (förstagångsbeslut, förlängningar ej medräknade). Av dessa rörde 1378 synnerligen ömmande skäl, det vill säga knappt en (1) procent.

I januari 2014 beslutade regeringen och Miljöpartiet att det ska bli lättare för barn att få uppehållstillstånd. Kravet på synnerligen ömmande omständigheter ska ändras till särskilt ömmande omständigheter. Asylrätt 2014 och Röda Korset kräver att synnerligen ömmande omständigheter ändras till särskilt ömmande omständigheter, oavsett ålder. Redaktionen för flyktingarna.se ställer sig bakom dessa krav.


Vad säger politikerna?

”Begreppet ‘synnerligen ömmande omständigheter’ har tolkats mycket snävt och för att bryta denna inhumana praxis bör lagen ändras till att gälla ‘särskilt ömmande omständigheter’.”
– Vänsterpartiet om sin flyktingpolitik, på vansterpartiet.se.

”När vi möts av fall där barn behandlas på ett ormligt (sic!) sätt exempelvis inte får vara med sina föräldrar, är det vanligt att politiker svarar att vi inte kan kommentera enskilda fall. Det må så vara men det är ju i de enskilda fallen som det prövas om lagstiftningen fungerar som avsett och framförallt det som är ännu viktigare: Fungerar den på det sätt vi vill? Om inte är det självklart politikers ansvar att arbeta för en annan lagstiftning!”
– Caroline Szyber, KD, på sin blogg.

”När man ändrar från synnerligen till särskilda så är det fler som omfattas av lagen och alltså är det fler barn som får stanna. Däremot går det inte, eftersom vi har en individuell prövning och det är en rättssäkerhetsfråga, att säga exakt hur många som får lov att stanna”
– Tobias Billström, M, till SVT.

”Fi ska verka för en betydligt generösare tolkning av begreppet synnerligen ömmande omständigheter. Utlänningslagen ska ändras så att övergrepp mot kvinnor som begåtts i samband med flykten eller under tiden som asylsökande eller papperslösa i Sverige, bedöms som tillräckliga skäl för att anse att det råder synnerligen ömmande omständigheter.”
– Feministiskt initiativ om sin asylpolitik, på feministisktinitiativ.se.


Mer läsning

Trackbacks

  1. Nour skriver:

    […] text är tidigare publicerad av flyktingarna.se och är publicerad här med tillstånd från […]