Vittnesmål från Västsahara

Kakan Hermansson har på eget initiativ rest till flyktingläger som gränsar till Västsahara. Hon berättar om sina upplevelser och iakttagelser därifrån. Genom att publicera hennes vittnesmål vill vi påminna om en allvarlig konflikt som tenderar att glömmas bort. Vi vill visa hur EU aktivt bidrar till en konflikt och samtidigt gör allt för att stänga ute dom som tvingats fly. Vi vill också skärskåda påståendet att flyktingkatastrofer hanteras bäst i nära anslutning till en konflikt. Hennes vittnesmål påminner oss om våra privilegier men också om hur komplext det är att betrakta något utifrån, utan djupare kunskap. Hon ställer frågor vi alla bör ställa oss: vilket ansvar har vi för flyktingsituationer och med vilken rätt utvisar Sverige människor på flykt?


Vi blir hembjudna till Nuha i Bojdor, lägret närmast protokollet och administrationen. Det är också där vi firar nationaldagen. Lägren alternerar mellan varandra vem som står för firandet av 27e februari. 8e mars kommer vi fira där tex! Julia har träffat Nuha flera gånger tidigare och intervjuat henne, om bla kvinnors situation i ockuperat område. Om hur marockanska bosättare och marockansk polis och militär förnedrar kvinnor offentligt, våldtar och misshandlar för att kontrollera dom och få dom att sluta arbeta politiskt. Men att resultatet bara blir det motsatta, om dom inte blir mördade eller bortförda. Några få politiskt aktiva, som inte längre kan stanna kvar pga att dom riskerar sina liv, lyckas få asyl i andra länder.

1623781_10151914174531640_164585139_n

Nuha. Foto: Lisa Requin.

Nuha är 45 och född i Västsahara, det som nu är ockuperat av Marocko. Hon är aktiv i Womens National Union (WNU) och Afapredesa, organisationen för försvunna Västsaharier. När vi kommer in i hennes hus, som ser ut som alla andras, byggt av soltorkade stora tegelstenar har hon dukat upp en måltid utan dess like. Jag frågar varför hon valt att engagera sig så aktivt och mycket. Även om alla Västsaharier är extremt medvetna och engagerade på ett eller annat sätt, är vissa mer aktiva än andra. Det går liksom inte att undvika förtrycket när en varit på flykt i snart 40 år. Hela uppenbarelsen av att leva i lägren vittnar om att ha blivit fråntagna sitt land, på ett våldsamt och förödmjukande sätt. Och faktumet att många är kvar i det ockuperade Västsahara gör det bara värre, och att inte aktivera sig är inte ett alternativ.

Nuhas pappa är en av de som blivit bortförda. 1975 bombades Västsahara med vit fosfor. Familjen, fem bröder och en syster får hjälp av Algeriets Röda Halvmånen (motsvarighet till Röda Korset). Det sista Nuha minns är när hennes pappa sätter henne i mammans knä sen är han försvunnen. Då var hon sju år och familjen flydde till södra Västsahara tillsammans med flera tusen. Det marockanska flygvapnet fortsatte att bomba. Slutligen tog familjen sig vidare till Algeriet, till det som på obestämd tid solidariskt lånats ut till det västsahariska folket i snart 40 år. 

Jag sitter typ med öppen mun och smuttar på det där söta starka teet då och då. Hon säger att det är viktigt att omvärlden får veta, att berättelserna når fram. Det finns inte utrymme för filter. Hon upprepar gång på gång att dom hade tur. En vän till henne förlorade hela sin familj i bombningarna.  Med sin första man har Nuha tre pojkar. Han dog i kriget. Från den förra mannen skilde hon sig och då fixade hennes vänner en fest för att fira. Det är en återkommande historia det där med festerna i samband med skilsmässa.

”Vi är ett tålmodigt folk. Vi är tacksamma för Algeriets hjälp men vi är fortfarande ett folk i exil och det är varmt och slitigt.”
– Men var får du ditt tålamod ifrån då?
– Min pappa försvann och min man dog. Antingen så kämpar vi eller förgörs vi. Varje dag upplever vi små vinster och vi får nya vänner och nya hopp. Nu kan vi tex säga ”länge leve Polisario!” rakt ut och det var omöjligt tidigare.

När Västsahara hade sin första kongress 1973, alltså före ockupationen och flykten, slogs det fast; kvinnorna är ryggraden i det västsahariska samhället. Och när lägren byggdes upp förstärktes den ledande rollen genom att kvinnorna var ansvariga. Männen var ute i krig och kvinnorna stod för allt på hemmafronten, lägren är således helt uppbyggda av kvinnor, inte bara praktiskt utan också mentalt. I 40 år har befolkningen här hållit sams, tack vare att kvinnor byggt ett hållbart samhälle. Det är tydligt på många sätt, det märks inte minst inne hos familjerna. Det känns ofta som ett matriarkat. Männen sitter tysta och kvinnorna pratar och dricker the, som männen tillagar.

1238119_10151914174991640_1789376060_n

Nationaldagsfirande. Foto: Lisa Requin.

1974 hade WNU sin första kongress, som nu hålls var fjärde år och täcker olika områden, tex utrikes, hälsa, mänskliga rättigheter, vuxenutbildning, kultur och utbildning mm. WNU har vidare en representant i parlamentet som för deras talan. Varje del av WNU har sina egna aktiviteter och kampanjer. På senaste har tex bröst och äggstockscancer uppmärksammats i stora kampanjer. Normen här är att vara stor och tjock, alltså så långt i från västvärldens ideal. Här äter kvinnorna piller för öka sin hunger och för att bli stora, pillerna är livsfarliga och dessutom bidrar viktökning till andra hälsoproblem. Västvärldens fokus på detta är dock gränslöst. Just normen för kvinnors storlek och vikt, och våld mot kvinnor hade Nuha ett möte med försvarsministern om för en tid sen.

Mina stora intressen för hur mäns våld mot kvinnor hanteras bidrar till långa svar och diskussioner. Precis som i Sverige straffas kvinnan här om hon blir våldtagen, och mannen får gå fri, socialt. Ungefär där slutar det matriarkatet jag pratade om innan. Kvinnor blir uppmanade att gå direkt till polisen om ett övergrepp skett för att visa upp eventuella skador och rapportera. Mycket på grund av att om hon blir gravid och detta sker utanför ett äktenskap (eller innan) ska det kunna påvisas att det var just våldtäkt och inte samtycke. Jag är noga att förmedla till Nuha, att mina frågor om våld och sexuellt våld och övergrepp handlar om fördomar eller tron att deras traditioner och kultur är förlegade eller annorlunda från våra. Snarare tvärtom, vi berättar om svensk lag och om hur svårt det är att ens få till en rättegång när en kvinna har blivit våldtagen (eller misshandlad), att ansvaret ligger hos kvinnan själv att bevisa att hon inte ville eller var hjälplös istället för tvärtom.

1794825_10151914175281640_1767852076_n

Familjen vi bor hos, Senia längst till höger är vår vän och tolk. Foto: Lisa Requin.

Nuha pratar om den västsahariska traditionen och kulturen som icke våldsam, att det är andra kulturer som påverkat folket till en negativ utveckling. Många reser från lägren och de ockuperade områden till Ryssland, Kuba, Libyen, Spanien och Algeriet för att studera och kommer tillbaka med andra värderingar. Människor bär på en annan verklighet när dom kommer hem. Men våldet är fortfarande smått i jämförelse med andra länder säger Nuha. Vårt första möte när vi kom till lägren var med en högt uppsatt minister som påstod att här finns inget våld mot kvinnor eller barn, inga sexuella övergrepp eller orättvisor. Jag skruvar på mig och kollar på Julia och Lisa och tänker; vad skönt att vi ska få träffa en kvinna sen som talar sanning. Självklart förstår jag hans hållning, vi är västerlänning på besök och han vill visa upp sitt samhälle från den bästa sidan. Men förtryck går som bekant inte att tiga ihjäl. Och kvinnohatet som råder i världen finns här också, och kvinnors sanningar och berättelser får sällan vara just det, utan reduceras ofta till nåt annat.

Diskussionen om våld sker ständigt i kvinnounionen. 25 november är internationella dagen mot våld mot kvinnor och då anordnas varje år föreläsningar och workshops om ämnet. Nuha understryker att våld också är det mentala våldet, mäns kontroll över den ekonomiska situationen i hemmet, att han bestämmer vad som ska köpas, slaktas mm. Därför ges microlån bara till kvinnor här, så att dom själva kan starta upp företag och bli självförsörjande.

”Här utbildar vi kvinnor i hur dom ska bli rättvist behandlade” säger Nuha. Jag tänker att det är långt ifrån Sverige, där vi ständigt upprepar lögnen om ett jämlikt samhälle, om att vi inte behöver ta i den frågan på allvar. Och att vi feminister är överdrivna. Här finns inte tid för sånt skitsnack. Dom bara kör. Ofta tror inte kvinnor tex att dom har rätt att skilja sig, att dom inte kan göra så när det är barn inblandade, men det stämmer inte. ”Jag gick till rätten och bad om skilsmässopapprena”. Nuhas man var aggressiv och skällde och skrek och hon fick nog. Jag tänker att det finns enorma fördomar i väst mot det muslimska samhället, familjebilden och kvinnorollen, och nästan alla spricker en efter en här. Men visst, det är precis som i väst, ett patriarkalt samhälle där kvinnan inte är lika mycket värd som mannen. Så är det överallt. Men här, i ett folk på flykt och i fysiskt och mental tortyr finns ingen tid att vänta på bättre tiden, här brukas det allvar.

Läs också Kakan Hermanssons tidigare vittnesmål ”Flyktingpolitiska perspektiv”.


Bakgrund

I Västsahara pågår en av världens mest seglivade konflikter. Landet var tidigare en spansk koloni. När Spanien höll på att lämna Västsahara 1975 ockuperade Marocko en stor del av landet. Det finns uppgifter om att Spanien sålde Västsahara till Marocko och Mauretanien. Folket i Västsahara tillfrågades inte och många tvingades fly till läger i Algeriet. Motståndsrörelsen Polisario inledde en väpnad kamp 1973. Den självständiga Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) utropades några år senare. SADR har erkänts av ett åttiotal länder men hälften av dem har senare återkallat sitt erkännande.

Den väpnade konflikten mellan Marocko och Polisario pågick till 1991, då ett stilleståndsavtal slöts. Meningen var att en folkomröstning skulle äga rum och att Västsaharas befolkning skulle få besluta om landets öde. Folkomröstningen har ännu inte ägt rum. Polisario kontrollerar idag en dryg fjärdedel av Västsahara och har sin bas i flyktingläger i Algeriet. Marocko har byggt en befästningsvall genom landet och har på olika sätt uppmuntrat marockaner att bosätta sig i Västsahara. Marocko får stöd från flera länder i EU och företag från EU bedriver verksamhet i Västsahara. EU har också ingått ett fiskeavtal med Marocko som mött kritik, eftersom det erkänner Marockos ockupation av Västsahara.

Trackbacks

  1. […] Läs också Kakan Hermanssons tidigare vittnesmål ”Flyktingpolitiska perspektiv” och ”Vittnesmål från Västsahara”. […]

  2. […] också Kakan Hermanssons tidigare vittnesmål ”Kvinnornas arbete i flyktinglägren”, ”Vittnesmål från Västsahara” och ”Flyktingpolitiska […]