Kakan Hermansson har på eget initiativ rest till flyktingläger som gränsar till Västsahara. Hon berättar om sina upplevelser och iakttagelser därifrån. Genom att publicera hennes vittnesmål vill vi påminna om en allvarlig konflikt som tenderar att glömmas bort. Vi vill visa hur EU aktivt bidrar till en konflikt och samtidigt gör allt för att stänga ute dom som tvingats fly. Vi vill också skärskåda påståendet att flyktingkatastrofer hanteras bäst i nära anslutning till en konflikt. Hennes vittnesmål påminner oss om våra privilegier men också om hur komplext det är att betrakta något utifrån, utan djupare kunskap. Hon ställer frågor vi alla bör ställa oss: vilket ansvar har vi för flyktingsituationer och med vilken rätt utvisar Sverige människor på flykt?
På våra tre flyg ner till Tindouf i Algeriet, där Västsaharas flyktingläger ligger sedan 1975, pratar vi om våra postkoloniala skuldbrev, om hur trötta vi är på att prata om det. För att det automatiskt inte förändrar saker och att det tar fokus från annat. Att våra vita historier är norm, precis som mäns historier är, och dom är upprepade och tröttsamma. Sen pratar vi om Lisas familjs bilresa ner till Paris som nioåring, om hennes vandrande pinnar som följde med och dog av värmen. Om våra stämplar i passen som en symbol för status och erfarenheter. Jag har sju stämplar från USA från de senaste sex åren.
Gulliga djur överallt. Foto: Lisa Requin.
Julia som varit här åtta gånger tidigare med jobbet, prisar oss för att vi har valt att lägga ner tid, pengar och engagemang på resan hit. Istället för på en solsemester. Fast då skrattar vi och säger vi ska ju på det också, för vi ska till Frankrike alla tre ihop i sommar. Med ekologisk pool i ett hus i bergen.
Det funkar liksom inte att kalla sig feminist, eller aktivist och inte utforska andra sanningar och länder. Vi har ett ansvar som privilegierade, att lyfta det som av olika anledningar inte belyses. Fast vi är skitnervösa över hur vi ska hälsa, hur mycket vi får visa våra armar. Och sen kommer vi fram till att vi inte ska komma ut som lesbiska. Det som vi skulle kalla lesbiskt utseende och som västerländska gaydar skulle upptäcka på två sekunder funkar inte, eftersom homosexualitet ”inte finns”. En kille i lägret är ”speciell”. Alltså bög. Han jobbar med kvinnorna, men så länge han inte stör någon, och framför allt inte har nån partner verkar det funka. Alltså funka för andra. Senia vår översättare och som snabbt blir vår vän har gått fyra år på college i USA. I en stat där hbtq-rättigheter prisas och på en kvinnoseparatistisk skola. Alltså henne är det inte problem att prata om detta med, men hon stämmer bara in, det finns ingen scen för hbtq i lägrena.
Maratonlöparen Salah Hmatou Almaidan och Senia Bachir Abderahman, biolog och människorättsförsvarare.
Det pratas om en demokrati, om human rights här, ständigt och upprepande, men aldrig om hbtq. Varför? Enligt Lyes, som jobbar här sedan 2006, är det inte prioriterat då det finns så många mer akuta saker att diskutera och ta hand om. I Alger går vi av vårt plan med bara män på. Vi pratar med en svensk-algerisk man i kön till passkontrollen. Han bor granne med Julia, och bodde granne med mig innan flytten. Världen är liten skrattar han och sen är det vår tur. Passkillarna kollar våra pass aslänge. Sen på oss och sen på passen och mumlar och tillkallar en kollega till. Och sen en till och ytterligare en och sen har dom tryckt in sig fem killar i militärkläder i en sån liten glasbur. Jag tänker shit vad gay detta är, som en snygg bögtavla. Vad fotar du för, vilken tidning skriver du för är du frilans? Sen blir vi tagna åt sidan och en av passkillarna tar mitt pass och stoppar i bakfickan fast sen skrattar han mot mig. Så skrattar dom allihop och jag säger till Julia dom ska bara flirta med oss va? Bara positionera sin makt.
Vi är dom enda vita på hela planet och i hela passkön. Så här är det jämt för våra rasifierade vänner. Ja också dom som vi inte känner. Omständigt och väntan och väntan, denna misstro som sitter i ett namn, hudfärg eller geografi. För oss bara en ny erfarenhet som är lätt att borta bort från axeln. Mer spännande än oroande. Det är så många män överallt. Vi sitter på cafe Tutti Frutti och blir serverade av två bögar. Underground bögscenen i Alger kanske är skitfet.
På besök Afapredesa, organisationen för försvunna Västsaharier.
Vi är på väg till ett Västsahara i kris, till flyktinglägren. Sedan 1975 ligger en samling läger i sydvästra Algeriet. Allt Västsahara är kris. Sekundärt och direkt drabbades Västsahara också av den ekonomiska krisen som sköljde över Europa. Spanien har regelbundet bidragit och skickat stora hjälpsändningar till lägret. Landet, som tidigare kolonialiserade Västsahara har varit ett starkt stöd. Men Spanien har inget intresse i att trycka på Marocko att lämna Västsahara trots deras koloniala ansvar. De tjänar stora pengar på att upprätthålla denna koloni som väntar på frihet. Allt enligt FN och internationell rätt. Men 2012 var ett år då många hjälporganisationer tvingades att överge sina projekt pga ekonomiska skäl. Viktigt att understryka är att Västsahara är helt beroende av volontärer och hjälporganisationer. Så att Västsahara påverkas direkt är inte svårt att förstå. Bland annat är undernäring och felnäring ett stort problem.
I protokollet bor volontärer och biståndsarbetare. Säkerheten är hög efter kidnappningen 2011.
Sedan 1999 har den norska nutritionisten Ingrid Barikmo studerat hälsotillståndet för kvinnor och barn. Spiralen går bara neråt. 30% av barnen är småväxta, dom ökar alltså inte i längd som de ska pga undernäring. 53% av barnen, 56% av de gravida kvinnorna och 67% av de ammande mödrarna har anemi, alltså blodbrist. Men när vi pratar med Senia om detta säger hon, ja minst. På flygplatsen i Tindouf får vi som ska till administrationen poliseskort, en av lägrets ministrar fanns också med på planet tillsammans med sin son. Men det är inte bara därför vi eskorteras. 2011 kidnappade al Qaida tre biståndsarbetare, två spanjorer och en italienare. Två kvinnor och en man. En blev skjuten i benet men vårdades av de två andra. Efter detta höjdes säkerheten markant. Från Arlanda till Tindouf, med mellanlandningar fyller vi i fem små blanketter.
I jeepen i protokollet och administrationen. Foto: Lisa Requin.
Det känns som ett spel. Som jag är tacksam för. Vår chaufför jobbar i administrationen och bor i lägret. Han kör så sjukt snabbt och koncentrerat bakom ormen av bilar som följer den blinkande snutbilen. Det är kolsvart men här och var lyser lampor en bit bort. Vi passerar fängelset, vi är fortfarande på algerisk mark. Chauffören kör bara i 80 ser jag nu. När jag hoppade in i bilen på flygplatsen, sträckte jag mig vant efter bältet, men fick en manande handpåläggning. ”Det behövs inte”.
Jag tänker direkt på min mamma, fan va sur och arg hon skulle bli om hon visste detta. Men hela denna resan är oroande för henne. Tänk såhär försöker jag lugna henne, det är inte värre än att jag skulle åka till nån grekisk ö som 20-åring och festa med några killar. Så skriver jag till henne kvällen innan vi ska åka. Med vår coola [ändrat stavning] jeep åker vi förbi universitetet som är något av det vackraste jag sett. Det är ett algeriskt universitet, dit västsaharier får komma och studera gratis, får gratis rum och mat. Det finns ett liv utanför lägren, för i lägren finns knappt några jobb. Istället söker sig västsaharierna utanför lägren, till Algeriet eller till Europa för att därifrån försörja sin familj. Men många som studerar utomlands kommer också tillbaka. Men det är ju knappast som att lämna Lund för studier på Konstfack, glida omkring som en fattig konstnär och besöka familjen hemma på jul och andra högtider. Nu passerar vi den sista checkpointen och vi befinner oss i Polisarioland. Polisario är Västsaharas befrielserörelse och regering, tillsatt fram till fria val ska hållas, inkluderat det ockuperade Västsahara i Marocko. Vi stannar till och får byta poliseskort från algerisk polis till Västsaharisk som ska eskortera oss ända fram till där vi ska bo första natten. Det heter protokollet och där bor biståndsarbetare.
Här står vi och puttrar. En vakt beväpnad med automatvapen ser på oss när vi passerar i mörkret men det känns ändå tryggt. Vi går inte från fiendeland till Västsahara, utan från Algeriet som solidariskt välkomnat flyktingar som sin egen familj. Men där västerländska volontärer och biståndarbetare finns, finns också pengarna. För de kidnappade tre 2011 krävde al Qaida 10 000 000 euro per person, från vardera lands stadskassa. Undrar just om Sverige skulle punga upp 300 000 000 kronor för tre feminister med rötter i den autonoma vänstern.
Bakgrund
I Västsahara pågår en av världens mest seglivade konflikter. Landet var tidigare en spansk koloni. När Spanien höll på att lämna Västsahara 1975 ockuperade Marocko en stor del av landet. Det finns uppgifter om att Spanien sålde Västsahara till Marocko och Mauretanien. Folket i Västsahara tillfrågades inte och många tvingades fly till läger i Algeriet. Motståndsrörelsen Polisario inledde en väpnad kamp 1973. Den självständiga Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) utropades några år senare. SADR har erkänts av ett åttiotal länder men hälften av dem har senare återkallat sitt erkännande.
Den väpnade konflikten mellan Marocko och Polisario pågick till 1991, då ett stilleståndsavtal slöts. Meningen var att en folkomröstning skulle äga rum och att Västsaharas befolkning skulle få besluta om landets öde. Folkomröstningen har ännu inte ägt rum. Polisario kontrollerar idag en dryg fjärdedel av Västsahara och har sin bas i flyktingläger i Algeriet. Marocko har byggt en befästningsvall genom landet och har på olika sätt uppmuntrat marockaner att bosätta sig i Västsahara. Marocko får stöd från flera länder i EU och företag från EU bedriver verksamhet i Västsahara. EU har också ingått ett fiskeavtal med Marocko som mött kritik, eftersom det erkänner Marockos ockupation av Västsahara.
Follow
[…] Läs också Kakan Hermanssons tidigare vittnesmål ”Flyktingpolitiska perspektiv”. […]