Fridon

Jag kommer från en stad som ligger fyra timmars resväg söder om Kabul. Min far tillhörde Afghanistans armé. Han blev dödad av talibanerna. Jag vet inte hur det gick till när han dog, men när talibanerna sedan sökte upp min mor och förklarade att hon måste ge sig av, så lämnade vi landet. Det var i början av 2009. Vi tog oss till staden Quette i Pakistan.

Men i Pakistan finns det ju också talibaner. Min mor tyckte att det var för riskabelt för mig, som var äldst, att stanna kvar. Jag var fjorton år då och mina två bröder nio och elva. En dag berättade hon att hon betalat en människosmugglare för att hjälpa mig att komma till Sverige. Hon hade hört att det var ett bra land med snälla människor.

Det var en lång resa. Jag åkte bil till Iran. Långa sträckor vandrade jag genom bergstrakter, innan jag kom till Turkiet. Jag åkte båt till Grekland, och senare vidare med båt till Italien. Därifrån tog jag tåg till Frankrike, Tyskland, Danmark och till slut Sverige. Jag kom till Malmö i mars 2011. Då hade jag fyllt 16 år.

Jag måste lämna mina fingeravtryck till polisen. På så vis kunde de se att jag varit i Italien tidigare, för där hade jag också fått lämna mina fingeravtryck. Efter ett halvår bestämde Migrationsverket att jag måste åka tillbaka till Italien. Men där är det mycket svårt att leva för flyktingar, särskilt om man är ung.

Jag fick sova på gatorna. Det fanns inget boende för sådana som mig, ingen skola, ingenting. Efter två veckor började jag resa tillbaka, via Paris och Hamburg. Det var inte lätt. Men efter tre månader var jag tillbaka i Malmö igen.

På Migrationsverket frågade de mig varför jag kom tillbaka. Jag berättade för dem hur jag hade haft det i Italien. Vad skulle jag göra? Och efter ett halvår beslutade de att jag skulle få stanna. Jag fick flytta till Stockholm, där jag först fick plats på ett boende för flyktingar. Nu har jag fått en egen lägenhet.

Hemma brukade jag ofta flyga drake. Det saknar jag. Jag saknar mitt land. Jag fyller 19 år nästa gång och då är det 5 år sedan jag och min mor och mina lillebröder lämnade Afghanistan. Jag vet inte var min familj är nu. Jag saknar min mor och tänker på henne.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Fridon heter egentligen något annat.

---

Kommentar av Flyktingarna.se

Den så kallade Dublinförordningen slår fast att en asylansökan inom EU ska prövas i det första land där den gjordes eller borde ha gjorts. I somras förtydligade EU-domstolen att undantag ska göras för ensamkommande barn. En ansökan frånett ensamkommande barn ska prövas i det land där barnet befinner sig, i enlighet med principen om barns bästa. Att ta hänsyn till barns bästa i asylprocessen kan tyckas självklart. För migrationsminister Tobias Billström och Migrationsverket har det inte varit lika självklart, vilket framgår av nedanstående länkar.

Vad säger politiker och myndigheter?

”Den där idén om att det skulle vara så otroligt svårt för Grekland och Italien att hantera de här frågorna jämfört med Sverige, den håller inte vid närmare prövning. Det måste finnas solidaritet mellan medlemsstaterna och Dublinförordningen är ett sätt att se till att den solidariteten garanteras. Därför tänker inte regeringen, utöver de förhandlingar som nu pågår, ställa sig bakom att man avskaffar Dublinförordningen.”
– Tobias Billström, M, i Sveriges Radio.

”Ja, Italien har ett sämre mottagningssystem än Sverige, men det finns faciliteter för ensamkommande barn och de har en fungerande prövning.”
– Michael Ribbenvik, Migrationsverket, i Sveriges Radio.

”Om mottagarvillkoren för ensamkommande asylsökande barn i Italien inte är acceptabla enligt internationella konventioner anser Barnombudsmannen att överföringarna av ensamkommande barn till Italien måste stoppas.”
– Fredrik Malmberg, Barnombudsman, skrivelse Barnombudsmannen.

”Det behöver inte vara så här. I Frankrike prövar man alla ensamkommande på plats, vare sig de är Dublinfall eller inte. Det är väldigt viktigt att stoppa avvisningarna, speciellt till Italien där mottagandeförhållandena är vidriga.”
– Christina Höj Larsen, V, i SVT.

”Men ansvaret slutar inte där, även socialdemokraterna är tysta och talar inte heller de om ett alternativ till den rådande migrationspolitiken som de är ansvariga för att ha byggt upp. De måste bryta tysnaden och ta ställning för en progressiv och människovänlig migrationspolitik.”
– Niclas Persson, MP, på Flyktingbloggen.

Mer läsning

• ”Dublinförordningen kritiseras från alla håll”, FFAR.
• ”Best interests of the child and the Dublin System (C-648/11)”, European Law Blog
• ”Court rules children should not be returned to other EU states”, Refugee Council
• ”En Dublinförordning med barnperspektiv”, Cecilia Malmström
• ”Barn sändes iväg trots stoppbeslut”, Helsingborgs Dagblad
  

  ---