Mitt namn är John Kabuidibuidi. Jag är pastor. Jag föddes i Kongo Kinshasa, ett land där pastorer har mycket makt och inflytande. Kongo är ett land med många politiska problem – 2001 mördades presidenten, och det var stora konflikter och mycket misstänksamhet. Jag hade precis flyttat till ett nytt område i Kongo, och greps av militär för att de trodde att jag var spion. Katolska kyrkan hjälpte mig att komma fri, och att fly ur landet.
Illustration: Anna Birgitta Fredriksson
Jag kom till Sverige 2003, och sökte asyl. Efter många månaders väntan fick jag avslag. Jag överklagade och fick avslag igen. Eftersom jag var rädd att bli fängslad eller dödad om jag kom tillbaka till Kongo levde jag som gömd i fyra år. Under dessa år fick jag god kontakt med många människor i Stockholm, speciellt inom Elimkyrkan. Efter de fyra åren som gömd sökte jag ny asyl.
Under tiden som min process pågick arbetade jag som pastor i en kongolesisk församling i Stockholm. I mina predikningar pratade jag ofta om Kongo, och jag engagerade mig för att väcka de kongoleser som bor i europa, så att de ska engagera sig och hjälpa till att förändra situationen. Jag fick mycket uppmärksamhet och inbjudningar – jag talade på olika platser i Sverige, i Frankrike och via skype talade jag på engelsk radio. Jag sa till Migrationsverket att jag inte kunde återvända till Kongo. Jag sa att jag skulle bli torterad, kanske dödad. Men jag fick avslag även på min andra asylansökan, och sattes i förvar. Jag satt på förvaret i över 130 dagar. Personer från Elimkyrkan engagerade sig för mig, och mitt fall fick mycket mediauppmärksamhet.
Migrationsverket försökte utvisa mig tre gånger. Första gången var med ett vanligt passagerarplan. Jag bad högt till Gud, och piloten vägrade flyga med mig på planet. Nästa gång använde de ett chartrat plan. De hade handfängsel på mig och slog mig. De var tvungna att stanna i Egypten, och fick aldrig tillstånd att landa i Kongo. Efter tolv timmar i flygplanet på Kairos flygplats tog de mig tillbaka till Flen. Den tredje gången, 23 februari 2012, var det också ett chartrat plan, för mig och en till person som skulle deporteras. Vi hade handfängsel, fotfängsel och kedja i midjan. Både jag och den andra personen var rädda. Polisen slog och drogade oss. Vi landade i Kongo och från planets fönster såg jag militärer överallt. Det hade nyligen varit val, med mycket fusk, så det var mycket oro i landet. [Läs mer här.]
På flygplatsen såg jag den svenska polisen prata med migrationspersonal, med och utan uniform. Jag sattes i ett litet rum och många olika personer kom in och frågade om var jag kom ifrån, vem jag är, vad jag sysslat med i Europa. Jag var rädd att de skulle förstå vem jag var, så jag sa att jag arbetat som byggnadsingengör, vilket jag gjort i Kongo innan jag blev pastor. Det kom det in en person som sa att de skulle låta oss gå. Vi fick skriva under papper och gå. Vi var fortfarande inne på ett inhängnat område, med vägspärr för att komma ut. Jag började prata med en taxichaufför när jag såg militärer komma mot oss. Jag blev rädd och klev in i taxin och bad chauffören åka, men i spärren stannades taxichaffören och tre militärer klev in i taxin.
De fick taxin att köra en bit utom synhåll, började ställa mig ännu fler frågor och rotade igenom mitt bagage. Där fann de ett tidningutklipp där de såg att jag var pastor. De tog min mobiltelefon och hittade nummer till regimkritiker i Kongo. De tog mig till en jeep, slog mig och la mig på bilgolvet. De körde i några timmar, jag kunde inte se någonting. De tog mig till ett fängelse, där de klädde av mig och lämnade mig i ett rum. De hotade mig, torterade mig och ville ha pengar. Jag hade inga pengar att ge dem, jag grät och bad om hjälp. De sa att eftersom jag inte har några pengar så kan de inget göra. De sa att i det fängelset där jag var får man bara vara i två dagar: sedan måste man betala‚ annars sätts man i ett ännu värre fängelse, eller dödas. Jag fick ringa en kongolesisk vän, som hjälpte mig ut med hjälp av mutor. Jag åkte till sjukhus och fick behandling för mina skador. Jag levde gömd i Kongo. Tack vare mina vänner inom kyrkan i Sverige, i Kongo och organisationer som Diakonia och Nelson Mandelas vänner blev mina skador omhändertagna och dokumenterade. [Läs mer här.]
Personer inom Elimkyrkan kämpade mycket för mig. De hjälpte mig att få en anställning i den kongolesiska församlingen, och ett arbetsvisum. Det var väldigt komplicerat och många steg. Migrationsverket höll hårt på sina regler. När jag väl fått mitt arbetsvisum måste jag försöka ta mig ut ur landet. Jag försökte två gånger ta mig över till Kongo-Brazzaville och åka därifrån, men misslyckades båda gångerna. Svenska ambassaden sa att jag måste åka från Kinshasa med den sortens uppehållstillstånd jag fått. Jag försökte säga att jag inte kunde åka från Kinshasa, att jag kunde bli fängslad, men de sa att det inte fanns någonting de kunde göra. Jag flög till slut från Kinshasa genom att muta en person som arbetade på en högt uppsatt position på flygplatsen. Denna person följde mig genom check-in och vi mutade alla personer vi mötte. Jag kom hem till Sverige 11 maj.[Läs mer här.]
Nu arbetar jag som pastor och lever med min familj. Jag har inte fått något erkännande från Migrationsverket om att de gjort fel, ingen kompensation. De hjälpte mig inte att komma tillbaka till Sverige efter tortyren. Migrationsverket måste sluta blunda. De måste se till alla delar i de asylsökandes berättelser. Personer som flytt löper stor risk. Situationen i Kongo är mycket dålig, och Migrationsverket måste förstå det. Vi måste alla prata om det, och sprida ordet.●
Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. John Kabuidibuidi har valt att berätta under sitt riktiga namn.
Vad säger politikerna?
”För det första handlar detta inte om personer som flytt hals över huvud med reellt skyddsbehov, även om massinvandringsförespråkare ofta försöker ge sken av detta. Sådana får nämligen flyktingstatus och beviljas uppehållstillstånd. Endast under fem procent av alla som beviljas uppehållstillstånd är riktiga flyktingar. Utöver detta finns det en uppsjö av andra skäl till varför uppehållstillstånd ges, vilket resulterat i att Sverige har den största invandringen i hela västvärlden. Men trots den mest generösa invandringen har alltså dessa illegala invandrare ändå inte giltiga skäl att stanna.
För det andra; att uppehålla sig utan tillstånd i Sverige bryter mot svenska lagar och regler.
Och för det tredje är det polisens jobb och ansvar att se till att dessa personer hittas och utvisas.”
– Björn Söder och Kent Ekeroth, SD, SVT Debatt 1 februari 2012.
Follow