Jag kallar mig Mandisa. Det liknar mitt riktiga namn som jag inte kan använda. Jag lever gömd och jag är rädd. För några månader sedan satt jag på ett förvar och väntade på att bli deporterad. Livet på förvaret var inget liv, det var ett väntrum som luktade död och skräck.
Illustration: Anna Birgitta Fredriksson.
När jag var 15 år såldes jag till en man av min familj för att betala av en skuld. Vi blev gifta och i åtta år levde jag med misshandel, våldtäkter och fick flera missfall. Jag vet inte varför jag inte kunde bli gravid, men jag brukar tänka att min kropp stötte bort allt som var han, all hans ondska kunde inte få växa i min kropp.
Jag sålde hantverk på marknaden och träffade där en man från Sverige. Han kom tillbaka flera gånger och vi inledde ett förhållande. En dag frågade han om jag ville följa med till Sverige och gifta mig med honom. Jag tvekade inte fast jag var rädd för min man. Han hade redan tagit allt ifrån mig och tanken på att lämna honom var en befrielse.
Jag fixade ett pass i ett annat namn och mannen från sverige bokade våra flygbiljetter. När vi landade på flygplatsen i Sverige stod vi vid bandet och väntade på hans väska. Han bad mig gå iväg för att köpa vatten. När jag kom tillbaka var han borta och där stod jag, ensam, utan pass i ett främmande land. Jag vet inte varför han tog med mig till sverige och ljög om vem han var.
Polisen tog mig när jag var på väg ut från flygplatsen. De körde mig till förvaret. Jag förstog inte vad som hände, men tiden gick och min advokat svarade aldrig på mina samtal. Jag fick inte uppehållstillstånd men de kunde inte heller utvisa mig eftersom jag inte hade några ID-handlingar. Nu lever jag här, men jag får inte vara här enligt polisen och migrationsverket.
Vad ska jag göra? Jag har redan flytt från mitt land och min man. När ska jag få sluta fly?
Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Mandisa heter egentligen något annat.
Kommentar av Flyktingarna.se
Vi har tidigare skrivit om den så kallade tvåårsregeln och hur den gör att kvinnor blir beroende av män för att få uppehållstillstånd i Sverige. Regeln säger att du kan få permanent uppehållstillstånd via anknytning först efter två år och är till för att förhindra skenäktenskap (och fri invandring). Regeln skapar samtidigt en farlig situation för kvinnor som inte kan återvända till landet de kom ifrån. Ni kan läsa mer om det nedan.
Tvåårsregeln är inte den enda problematiska begränsning som drabbar kvinnor. Det finns även ett sponsoransvar i samband med viseringar som gynnar män som utnyttjar kvinnor. Den som önskar visering måste kunna visa att den har sitt uppehälle tryggat. Det finns inga garantier eller inbyggda påföljder, om sponsorn drar tillbaka sin utfästelse i viseringsansökan. Kvinnor kan därför bli lockade till Sverige under falska förevändningar och sedan lämnas vind för våg utan att sponsorn behöver ta ansvar. Ännu ett exempel på hur reglerad invandring gynnar bofasta i Sverige, på invandrares bekostnad.
Vad säger politikerna?
”Jag står bakom tvåårsregeln. Jag tror att den fyller sitt syfte. Den gör det enkelt och möjligt för människor som blir förälskade att snabbt kunna leva tillsammans och bo i samma land. Jag vet att många uppskattar det. Om man tar bort den skulle det få tråkiga konsekvenser.”
– Maria Arnholm, Fp, till SvD.
”För oss Centerkvinnor är allt våld mot kvinnor och deras barn en fråga om mänskliga rättigheter och kan inte accepteras av Sverige. Det är inte fler utredningar som behövs – utan ny lagstiftning. Tvåårsregeln måste slopas.”
– Gunilla Hjelm, C, i SvD.
”Ingen regering hittills har arbetat för att säkra asylsökande kvinnors villkor och Sverigedemokraternas närvaro i riksdagen riskerar att försämra dessa kvinnors utsikter ytterligare. Riksdagspartierna måste nu formulera en tydlig politik för mänskliga rättigheter och mot diskriminering, en självklar utgångspunkt för Feministiskt initiativs politik. Det är det mest effektiva, och rättvisa, sättet att arbeta mot social utsatthet.”
– Sissela Nordling Blanco och Gudrun Schyman, F!, i GP.
Mer läsning
- ”Fråga juristen: Vad innebär tvåårsregeln och när gäller undantagen?”, Roks.
- ”Hur många ska offras?”, Ottar.
- ”Dubbelt svikna i fruimporten”, Genusfolket/Politism.
- ”Visumregler öppnar för fruimport”, SVT.
- ”Ansökan om Schengenvisering”, UD.
- ”Fru-import”, UR Bildningsbyrån.
- ”Våldsutsatta personer med utländsk bakgrund”, Socialstyrelsen.
- ”Kvinnors asylskäl är ingen bisak”, Sverige mot rasism/Flyktingbloggen.
Follow