Det här är en annan typ av berättelse än de som vi vanligen publicerar på Flyktingarna.se. Berättarperspektivet är annorlunda, berättelsen anknyter till ett pågående upprop och är dessutom den första texten i en ny kategori vi har valt att kalla “Pågående och aktuella fall”. Den handlar om Mehr Sahakyam, 46 år, journalist från Armenien som flytt från förföljelse efter att ha skrivit artiklar som varit kritiska mot makthavare och missförhållanden. Fredagen den 17 januari 2014 blev Mehr utvisad till sitt hemland.
Mehr har fått stöd av flera organisationer som försvarar yttrandefriheten och som har kännedom om de verkliga förhållandena för kritiska journalister i Armenien. Tidningen ETC publicerade veckan efter utvisningen, den 28 januari, ett gemensamt upprop: ”Oacceptabelt att utvisa den armeniske journalisten”, som var underskrivet av bland andra Svenska Pen, och ordförandena för Svenska Journalistförbundet, Reportrar utan gränser, Fängslade författares kommitté och Ung Media Sverige. Amnesty International har tidigare uttalat stöd för Mehr.
De svenska poliser som följde med Mehr, lovade att se till att han utan problem kom in i landet, övergav honom direkt och istället möttes han av armeniska vakter, som lät honom veta att han var eftersökt av några av deras “vänner”. Han lyckades ändå ta sig förbi dem och in i huvudstaden, berättade han i ett telefonsamtal till Sverige samma kväll. Men sen dess har han inte hörts av.
Han fru och två barn, tre och åtta år, var med när Mehr greps av svensk polis i deras bostad i Råneå i Norrbotten, två dagar före utvisningen. Familjen har sedan gått under jorden, annars skulle de också utvisats.
Mehr Sahakyam sökte politisk asyl här i februari 2010 då han kom hit med sin familj efter att ha blivit kidnappad och mordhotad, efter att bland annat avslöjat att en parlamentsledamot, Levon Sargsyan, som tillhör en inflytelserik maktelitfamilj, har kopplingar till den organiserade brottsligheten i den tidigare sovjetrepubliken Armenien.
– De kommer att försöka döda mig igen om jag åker tillbaka, sade han i en intervju för Journalistförbundets tidning Journalisten i februari 2012.
Migrationsverkets motiv till avslag grundade sig först på att han inte hade sitt presskort med sig. Trots att han senare kunnat visa upp såväl presskort som andra dokument hävdar Migrationsverket att han inte kunnat visa att han är journalist. Verket har också hävdat att eftersom han inte angripits av formella företrädare för regeringen, utan ”bara” av brottslingar med koppling till den politiska eliten, så ska han kunna få skydd av regimen och dess polismakt.
– Man vill att jag ska gömma mig för ett monster genom att söka skydd hos monstrets son. Det är löjligt, sade Mher Sahakyam till tidningen Journalisten.
Mehr Sahakyan har skrivit en bok om missförhållandena i den armeniska armén, som han sett prov på när själv där och sedan undersökte som journalist. I sin boken beskriven hur många inom militären behandlas otroligt illa och att vissa till och med blir dödade av sina egna.
– Försvarsministeriet stoppade boken från att publiceras för att de inte ville att sådana uppgifter skulle komma ut, sade Mehr i intervjun med Journalisten.
– De ville att jag skulle skriva bra saker om armén. Men jag är ingen lögnare.
Det var dock inte boken, utan artiklar om ett mord på en släkting till Mehr, Andranik Babayan, som ledde till att han blevs kidnappad och hotad till livet. Babayans mördare tog fel på person, för det var en hämndaktion som egentligen var riktad mot en annan regimkritisk journalist, Artur Sahakyan. Detta var en hämndaktion på uppdrag av parlamentsledamoten Levon Sargsyan.
Mehr skrev två artiklar om mordet. Kvinnliga kollegor rådde honom att publicera artikeln under hennes och en annan kvinnlig journalists namn, eftersom regimen är särskilt brutal mot manliga journalister som avslöjar dess förehavanden. Detta berättar han i en inlaga till Migrationsverket. Det som här följer är en del av denna inlaga, som finns publicerad på en nätplats till stöd för honom: http://stoppautvisningen.blogspot.se/
Så i början på september 2009 gick jag i närheten av Sevangatan i Yerevan, när jag stoppades av fyra män. Efter att ha tagit reda på vem jag var körde de mig till en halvfärdig byggnad. Två av männen var enorma.
I den byggnaden misshandlades jag brutalt. De hotade att skjuta mig i huvudet. De visade mig tidningar med mina artiklar, och deras vansinniga uttryck tillsammans med sparkarna och slagen skrämde mig såpass att jag accepterade att bli skjuten, för att få slut på mitt liv.
Under tiden hotade de att hämta och hämnas på min fru och dotter framför mina ögon. En av dem lämnade ofta gruppen
De förklarade att avslöjandena i mina artiklar hade tvingat deras “chef”, Levon Sargsyan, att peka ut en skyldig för mordet på Andranik Babayan. De menade att deras vän Armen Sargsyan, som satt i fängelse, nu var “i fara”, och om något hände honom skulle jag försvinna.
Artiklarna, särskilt den första, hade dragit parlamentsledamot Sargsyans namn i smutsen och “orsakade en mängd problem…”. De upprepade även “du gömmer dig under flickors namn, ara…”.
Jag vet inte vem det var som förrådde mig. Andra journalister har också skrivit om mordet, men inte lika djuplodande. Tyvärr vet jag inte om något har hänt dem…
Mannen som hotade att skjuta mig i huvudet lugnade sig och ringde sin chef. Efter ett kort samtal fick han en för mig okänd order. Istället för att skjuta mig kastade de mig i bilen. De tog mig till mina kvarter, och jag blev frågad var jag ville bli avsläppt. Jag valde att vara nära min väns hus, i Vardashen, vilket ligger nära Khaghaghdongatan där jag och min familj bor. De passade på när ingen var nära och de hjälpte mig snabbt ut ur bilen, då jag skulle ringa min vän för hjälp. De sade att jag skulle hålla tyst om händelsen och inte uppsöka sjukvård. Jag lovade att göra så.
Fortsättningen på hans berättelse går att läsa på http://stoppautvisningen.blogspot.se/. Läs också uppropet i ETC http://www.etc.se/debatt/oacceptabelt-att-utvisa-den-armeniske-journalisten
Follow