Rebecca | Flyktingarna

Mitt namn är Rebecca. Jag bor i södra Sverige tillsammans med mina barn och egentligen min man Tamir, fast just nu befinner han sig i landet han flytt från, mot sin vilja.

llustration: Anna Birgitta Fredriksson.

För många år sedan flydde jag från ett äktenskap där misshandel och rädsla var en del av min och mina barns vardag. Jag flydde och tänkte leva ensam med mina barn, men träffade en man som också flytt. En man vid namn Tamir. Vi träffades av en slump när jag behövde hjälp med min dator och vi föll för varandra snabbt. Vi chattade och träffades oftare, han kom bra överrens med barnen så när han inte längre hade råd att ha kvar sin lägenhet bestämde vi oss för att det var dags för honom att flytta in och till fullo bli en del av vår familj. Trots att Tamir hade fått avslag och utvisningsbeslut gifte vi oss, min dotter kallade honom pappa. Vi hoppades att vår kärlek och vår familj skulle få hålla ihop, men idag är vi splittrade.

Det svåraste var att berätta för barnen att han skulle utvisas. Att försöka förklara att på migrationsverket så finns det ingen som bryr sig om att vi är en familj, att han är min man och er pappa. Barnen tog det fruktansvärt hårt och min dotter bröt ihop. Hon ville inte leva utan Tamir.

Jag har tänkt många gånger att jag ska sluta tycka om någon. Det finns ingen mening då alla bara tas ifrån mig. Vi stod på busstationen i somras, den dagen han skulle åka. Jag visste inte hur jag skulle klara av att säga hejdå, inte Tamir heller. Han klarade inte av att säga adjö, så han kom inte till oss. Vi väntade och grät men han hade redan hoppat på bussen från en annan station. Hur säger man hejdå till någon man älskar men inte vet om man någonsin får se igen?

Ända sen den dagen har allt varit svårt. Tamir är inte här. Mina barn ser på TVn och datorn alla hemskheter som sker där han är och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Allt är en väntan. Väntan på papper, väntan i migrationsverkets telefonkö, väntan på att han ska ringa och säga att han är okej. Ingen svarar men här sitter jag och väntar. All energi går åt till att försöka få hem Tamir. Jag har läst på om lagar och letat all möjlig information men jag känner mig så liten i den här världen.

Min man och mina barns pappa ska hem. En familj är byggd av kärlek, inte blod.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Rebecca och Tamir heter egentligen något annat.

Kommentar av Flyktingarna.se

Reglerna för att få uppehållstillstånd som anhörig till någon i Sverige har debatterats under senare år. Moderaterna vill att ett försörjningskrav ska gälla i fler fall, andra partier vill inte det.

Efter en vägledande dom i Migrationsöverdomstolen gjordes prognoser om en lavinartad anhöriginvandring. Invandringen ökade men inte så mycket som Migrationsverket hade trott. Kanske överskattades viljan och möjligheten att bosätta sig i kalla norden.

För att beviljas uppehållstillstånd som anhörig måste ett antal kriterier vara uppfyllda. Dessa kriterier gör att en del anhöriga utvisas eller inte får tillstånd att komma till Sverige. Bakom siffrorna i statistiken döljer sig som alltid mänskliga tragedier.

Vad säger politikerna?

”Vi tycker att det är viktigt att vi har en tydlig arbetslinje kopplad till människor som kommer till Sverige av olika skäl. Det är också ett sätt att förbereda Sverige för, vad vi räknar med, en stor anhöriginvandring.”
– Fredrik Reinfeldt, M, i SvD.

”Vi har accepterat de nuvarande reglerna men inte utan knorr. Det vore politiskt omöjligt för oss att gå med på hårdare krav.”
– Fredrick Federley, C, i SvD.

Kommentar av Flyktingarna.se

Vad säger politikerna?

Mer läsning