Tiden går fort när man har kul har man hört många gånger! Då måste motsatsen gälla, det vill säga att tiden går långsamt, om man inte har kul. Undra hur många olika grader det finns på ”tiden går fort” – skalan? Om vi ändå ska leka med tanken att det finns en ”tiden går fort” -skala så måste det även finnas någon matematisk formel som kan kvantifiera den subjektiva delen av tiden till ett objektivt värde. Vad skulle poängen vara med detta tänker nog de flesta? Det är något som jag kommer att återkomma till.
Illustration: Anna Birgitta Fredriksson.
När vi ändå pratar om tiden börjar denna berättelse för tio år sedan. Det var för tio år sedan jag kom till Sverige som ensamkommande flykting. Då jag är 26 idag betyder det att jag bara var 16 år när jag anlände till Sverige. Med andra ord var jag inte myndig i lagens ögon, helt enkelt ett barn.
För tio år sedan när jag kom till Sverige trodde jag att jag hade lämnat den ständiga känslan av att vara rädd och otrygg bakom mig. Jag trodde att jag nu hade lämnat den ovisshet, som jag fortfarande känner idag, i mitt gamla land. Jag skulle aldrig behöva vara rädd. Jag skulle aldrig mer bli illamående av ångest när jag hörde en polissiren. Jag skulle aldrig mer känna att idag blir jag gripen och får leva det närmsta decenniet inlåst, bli torterad både fysiskt och psykiskt och slutligen försvinna spårlöst.
Dock visade det sig ganska snabbt att den otrygghet och ovisshet som jag trodde jag hade lämnat bakom mig i själva verket endast bytt form. Jag hade bytt en form av fängelse och tortyr mot en annan.
När jag anlände till Sverige flyttades jag till Hallberg. Mitt första och enda fokus var att lära mig det svenska språket. Strax efter att jag klarade min första SFI-kurs fick jag mitt första avslag. Att få ett avslag innebar bland annat att jag blev förhindrad från att fortsätta med mina studier på gymnasienivå. Saken blev inte bättre av att migrationsverket explicit förklarade för mig att myndigheten kommer att göra allt de kan för att hindra mig från att stanna kvar i Sverige. Jag vill påminna läsarna om att jag då var ett ensamkommande barn, i ett då främmande land.
Men valet mellan att leva eller att dö, det vill säga att stanna i Sverige eller åka tillbaka till mitt gamla hemland var mycket enkelt, i alla fall för tio år sedan! De svenska myndigheternas hot och press var inget i relation till vad som väntade mig i mitt hemland. Det var i alla fall så jag tänkte då!
Åren gick, det inte gick en dag utan att jag kände att idag händer det. Idag blir jag utvisad från Sverige, en känsla som jag fortfarande bär med mig varje dag. Det är otroligt hur vi människor anpassar oss. Att leva med en ständig ovisshet och stress är idag normalläge för mig.
Att ge upp har emellertid aldrig varit en stark sida hos mig, vilket resulterade i jag bestämde mig att planera mitt liv och leva som vilken annan människa som helst i Sverige.
Att leva som alla andra visade sig ganska snabbt vara lättare sagt än gjort. Den ersättning jag fick månadsvis av staten var och är långt under existensminimum. Detta resulterade i att jag slutade att ta emot ersättningen och började jobba istället. Att vara ung i ett då främmande land utan att kunna språket, ja man behöver inte vara något geni för att lista ut att jag blev utnyttjad i många år. Men tjugo kr i timmen är bättre än ingenting och efter tio timmars slit hade jag tjänat ihop två hundra kronor. Den som är bra på huvudräkning räknar snabbt ihop att om jag jobbade tio timmar per dag i trettio dagar, vilket jag också gjorde, så skulle jag tjäna sex tusen kronor.
Så småningom blev mina svenska språkkunskaper bättre, vilket bland annat ledde till att jag lärde känna nya människor och på så sätt kunde jag även hitta nya jobb. Efter några år i restaurangbranschen fick jag driftansvar för en snabbmatsrestaurang samtidigt som jag jobbade på en bar & café verksamhet och en lunchrestaurang.
Att jobba på upp till tre olika arbetsplatser samtidigt, utan någon form av skydd som exempelvis anställningstrygghet, försäkring, sjukvård men framför allt ovissheten som jag tvingades leva i har varit tufft. Men som sagt inledningsvis så stod valet mellan att leva eller att dö. Dock var inte valet lika självklart som det var när jag först kom till Sverige. Jag nämnde tidigare att vi människor anpassar oss ganska bra efter omständigheterna. Detta beror nog på att tiden tenderar att göra vår inställning likgiltig gentemot det mesta som betyder något för oss! Sakta men säkert nöter den ut all hopp!
Mitt försök att leva som vilken annan människa som helst i Sverige hade tyvärr inte gått så bra men som nämnt ovan, att ge upp är inte min starka sida. Jag har ganska nyligen lärt mig att ju mer en människa anstränger sig men inte når fram till sitt mål, desto mer gör tidigare ansträngningar att man har mycket svårare att ge upp. Tydligen heter fenomenet kognitiv dissonans inom beteendevetenskapen.
Efter några år fick jag chansen att bli partner i ett bolag, en chans som jag tog med detsamma. Äntligen fanns mina mål som jag satte för sex år sen inom räckhåll, nämligen att leva ett vanligt liv i Sverige. Det är väl inte för mycket begärt! Eller?
Jag vill påminna läsarna att trots ett vanligt jobb, var jag långt ifrån ett vanligt liv i Sverige. Att leva i konstant ovisshet och stress om att bli utvisad är nog de flesta överens om att det inte är ett vanligt liv oavsett vart i världen man lever. Paradoxalt nog har mitt nya liv i Sverige resulterat i allt det som jag försökte fly från i mitt gamla hemland.
Det skulle visa sig att mitt vanliga jobb skulle resultera i mitt livs största och viktigaste förändring. Det var nämligen genom mitt jobb som jag träffade Josephine. Anledningen till detta var att Josephine var bekant med några av mina reguljära kunder och det var genom de som vi träffades. Vi träffades i några månader innan vi kände att vi ville flytta ihop. Sagt och gjort, Josephine flyttade in hos mig och jag måste säga att Josephines touch på vårt hem gjorde tanken att komma hem efter jobbet fantastisk!
Nu kom jag hem till ett varmt och mysigt hem och till en fantastisk kvinna varje kväll. Så småningom förlovade vi oss med varandra och Josephine blev gravid. Då vi nu skulle få tillökning i familjen bestämde vi oss att flytta till en större lägenhet. Lagom till att vi flyttade till vår nya lägenhet föddes lilla Eliza.
Med facit i hand är jag glad och tacksam för allt. Min resa från att jag kom till Sverige fram tills idag har resulterat i att jag har träffat mitt livs kärlek. Beviset på vår kärlek är Eliza, vår fantastiska dotter.
Varje gång som jag tittar på vår dotter blir jag otroligt lycklig samtidigt som en isande känsla av skräck ilar i min kropp. Tänk om jag aldrig mer får se henne? Tänk om jag aldrig mer får se Josephine? Livets ironi har ännu en gång spelat mig ett spratt! Källan till mitt livs lycka, hopp och kärlek har blivit källan till en känsla av skräck som jag aldrig har känt förut. Min familj kan tas ifrån mig när som helst! Lika snabbt är jag tillbaka till där jag var för tio år sedan. Fast skillnaden är att den nämnda likgiltighet som hade uppstått på senare år då jag inte brydde mig om något har försvunnit! Med andra ord har jag mycket mera att förlora idag, vilket innebär att ångesten har förvandlats till ren och skär skräck! En skräck för att förlora min familj och att min dotter ska behöva växa upp utan sin pappa.
Inledningsvis lekte jag med tanken om att kvantifiera den subjektiva delen av tiden. Idén är ganska enkel egentligen. Genom att sätta ett objektivt värde på ”tiden går fort”-skalan, eller i mitt fall ”tiden går långsamt”-skalan, skulle jag kunna förmedla för läsarna och resten av världen hur sakta tiden har gått för mig. Mina tio år i Sverige som asylsökande känns betydligt längre än just tio år och tyvärr har jag inte alls haft kul. Dock ser jag egentligen ingen nytta i att göra saker och ting praktiskt och kvantitativt. Jag skulle mycket hellre se motsatsen!
Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Siavash Erfanpour har valt att berätta under eget namn.
Kommentar av Flyktingarna.se
Socialdemokraterna och LO anser att facken bör ha vetorätt ifråga om arbetskraftsinvandring. Redan idag ställs krav på den som söker uppehållstillstånd på grund av arbete. Facken används som remissinstans ifråga om villkor och små skillnader kan avgöra om någon får stanna i Sverige eller inte. Företagare är också utsatta, vilket vi sett flera exempel på under året. Moderaterna verkar inte riktigt få sin generösa retorik att gå ihop med verkligheten. Miljöpartiet har gått ut hårt i frågan och aviserat att de inte kommer att sätta sig i en regering som skärper kraven.
Redaktionen för flyktingarna.se ställer sig bakom försvaret av skäliga villkor på arbetsmarknaden. Vi är dock skeptiska till en protektionistisk syn på arbetsmarknaden, för att försvara ”svenska” arbetstagares intressen. Bättre då att göra som några fack inom LO och stå upp för de som är papperslösa.
Vi har tidigare belyst svårigheten för föräldrar att få uppehållstillstånd via anknytning till sina barn. Vi fortsätter att ifrågasätta hur det är förenligt med principen om barns bästa.
Vad säger politikerna?
”Har vi ett behov eller har vi inte ett behov? Jag tycker att parterna ska få ge uttryck för det. Det är högst rimligt.”
– Stefan Löfven, S, i Dagens industri.
”Den svenska modellen som vi alla slår vakt om bygger på att facken får uttala sig om villkoren och lönerna.”
– Tobias Billström, M, till SvD.
”Vi kommer aldrig att bilda en regering som gör det svårare för människor att komma till Sverige.”
– Maria Ferm, Mp, till Dagens industri.
”Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill antingen stoppa arbetskraftsinvandringen helt och hållet eller ge facket vetorätt över arbetskraftsinvandringen. Dolt bakom en retorik om rimliga villkor på svensk arbetsmarknad föreslås i realiteten nya gränshinder. Hoppet är att detta ska behålla, alternativt locka, viktiga LO väljare.”
– Jasenko Selimovic, Fp, i GP.
Mer läsning
- ”Asylsökande som fått arbete och vill ansöka om arbetstillstånd”, Migrationsverket.
- ”Arbetskraftsinvandring”, LO.
- ”Attacken mot LO: De fiskar i grumligt vatten”, DN.
- ”Arbetskraftsinvandring – ja tack!”, Dagens Arena.
- ”Småbarnspappan utvisas efter tio år i Sverige”, Norrköpings Tidningar.
- ”Sara har lämnat Sverige”, UNT.
- ”I Sverige blir man utvisad om man rättar sig efter alliansens arbetslinje”, Alliansfritt Sverige.
- ”Familj utvisas efter åtta år”, Nerikes Allehanda.
- ”För låg lön – hotas av utvisning”, SvD.
Follow