Jag heter Yara, är 16 år gammal och har bott i Norrland bland renar och lingonbuskar i större delen av mitt liv. Utöver skolan har jag i ungefär ett år varit politiskt aktiv i Ung Vänster. Min mamma är född i Palestina, men båda mina föräldrar är uppväxta i Jordanien. Min familj flydde till Sverige när jag var fyra år gammal, och då ville min pappa försäkra sig om att vi fick uppehållstillstånd genom att jag fick söka i ett annat namn än mitt eget.
Illustration: Anna Birgitta Fredriksson.
Första gången jag sökte asyl hette jag Tamara och kom från Irak – dit kan man ju inte utvisa folk tänkte min pappa. Då fick jag uppehållstillstånd, det hade hela min familj, i ungefär ett år. Men min farbror försökte pressa min pappa på pengar genom att berätta för Migrationsverket om att vi sökt med falska uppgifter. Eftersom jag inte hade lämnat mina fingeravtryck sa min pappa att jag skulle söka igen, fast i norra Sverige.
Andra gången jag sökte asyl hette jag Dana. Det var en identitet som jag levde med under många år innan Migrationsverket anmälde min familj till Socialstyrelsen bland annat på grund av min pappas lögner. Men trots att de tyckte att situationen var så allvarlig att de anmälde min familj till Socialstyrelsen så ville de utvisa mig med min pappa. Efter det ansökte jag ytterligare två gånger, men med mitt riktiga namn.
När jag var fjorton år och hade fått fyra avslag hade min pappa tröttnat på hela situationen och ordnade så att jag skulle åka tillbaka till Jordanien. Han ville kanske bara väl, men jag ville inte tillbaka till Jordanien. Men mycket värre än att tvingas åka till ett främmande land var att han ville gifta bort mig. Idag har vi ingen kontakt, men min pappa har sagt att så fort han får syn på mig så ska han gifta bort mig till en äldre man. Det var vad som hände min syster. Hon giftes bort till en man i Dubai och blev misshandlad och utnyttjad i ett år tills hon lyckades fly och ta sig till Sverige för att leva som gömd här.
Mina föräldrar hade skiljt sig vid den här tidpunkten, och när min mamma fick reda på att jag skulle bli bortgift tog hon kontakt med Socialstyrelsen för att förhindra att mina pappa skulle få mig skickad till Jordanien. Jag flyttade runt mellan fosterfamiljer, behandlingshem och kvinnojourer i två och ett halvt år efter att jag blivit omhändertagen med hjälp av LVU (lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). När jag blivit omhändertagen satte Migrationsverket min mamma förvar och försökte få oss båda utvisade – jag kan ju inte bli utvisad själv eftersom jag är minderårig. Det spelade ingen roll att Socialstyrelsen konstaterade att det fanns ett så stort hot mot mig att jag behövde omhändertas eller att min pappa explicit sagt att han ska gifta bort mig. De som arbetar med mitt fall på Socialstyrelsen har under de senaste två åren skickat massvis med brev till Migrationsverket. Socialstyrelsen har förklarat att jag inte under några omständigheter kan utvisas till Jordanien, att hotet är för stort, men Migrationsverket svarar med att jag inte har något skyddsbehov. De svarar med att mina bröder, som är svenska medborgare och bor i Sverige skulle kunna skydda mig. Men det är inte deras ansvar att lämna sina liv för att Migrationsverket vill utvisa mig. Det är omänskligt att utvisa någon till ett främmande land där man helt saknar anhöriga; dessutom kan jag inte ens arabiska. Jag kan svenska och det här är mitt land lika mycket som det är någon annans.
När min mamma hade omhändertagits hungerstrejkade hon. Hon varken åt eller drack på nästan två månader. Flera frivilligorganisationer arbetade hårt för att få ut henne ur förvaret, men när de väl lyckades var hon så utmärglad att hon knappt kunde gå och hon hade inga pengar i plånboken eller telefonen. Hon fick inte ens en biljett hem, eftersom hon enligt förvaret inte längre var deras ansvar. Hon bodde på gatan i två dagar innan hon fick möjlighet ringa min bror. Min mamma var den enda anhöriga som ville mig väl och Migrationsverket bröt ner henne helt och hållet. De anställda på förvaret fällde spydiga kommentarer och sa att hon inte behövde äta, att hon kunde dö. ”Vi utvisar ditt lik och din dotter till Jordanien”.
När jag hade fått mitt femte avslag nu i början på juli ringde Migrationsverket min mamma för att hon skulle infinna sig så att jag kunde få ut mina uppgifter. Men trots att jag har haft samma handläggare i flera år och trots att Migrationsverket vet att min mamma inte kan prata svenska ringde de henne utan tolk. Hon förstod ingenting och visste inte när eller hur hon skulle ta sig till Migrationsverket. Så när jag kom till Migrationsverket sa de att jag inte kunde få ut mina handlingar eftersom hon inte var där. Men det är inte mitt ansvar att jobba som tolk åt Migrationsverket.
Ett annat tillfälle där Migrationsverket har agerat högst anmärkningsvärt var i början av det här året, efter att jag sökt asyl i mitt riktiga namn. De hade utsett en advokat helt utan att tillfråga mig. Både jag och advokaten som jag varit i kontakt med, och som jag skrivit fullmakt till, försökte mellan januari och mars att kontakta Migrationsverket utan något resultat. Sen dess har jag suttit fast med en advokat som inte varit insatt i mitt fall och som jag inte får byta.
Jag kommer att överklaga beslutet, inte minst med hänvisning till lagändringen som trädde i kraft den 1 juli. Ändringen från ”synnerligen” till ”särskilt” ömmande skäl kommer att påverka fall som innefattar barn som är väletablerade i Sverige, som saknar närkontakter i landet dit Migrationsverket vill utvisa dem och som är omhändertagna av Socialstyrelsen. Jag inkluderas i alla dem kategorierna. Även om jag fick mitt beslut efter att lagändringen trädde i kraft hoppas jag att Migrationsverket ska ta upp min överklagan och faktiskt ta ändringen i beaktande.
Migrationsverket har inte bara förstört min mamma och min asylprocess. De har förstört min barndom. Jag har aldrig kunnat slappna av som andra barn. Jag har tvingats gömma mig, låtsas vara någon annan och byta identitet. Jag har lidit av samvetskval, oro och rädsla över vad som kommer hända mig. Jag kom hit när jag var fyra och nu är jag 16. Varenda år har varit en kamp mot Migrationsverket, en kamp för mina rättigheter. De rättigheter de försöker beröva mig på.
Jag har varit ett nervvrak, jag har inte kunnat vara det barn som alla andra fått vara. De har berövat mig friheten i att vara ett barn. Det skapar väldigt djupa sår; den konstanta oron för att bli utslängd ur sitt eget hem. Det är en sorg och en smärta som det inte går att sätta ord på.
Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Yara har valt att berätta under sitt riktiga namn.
Kommentar av Flyktingarna.se
Från och med 1 juli i år ska det enligt regeringen bli enklare för barn att få stanna i Sverige, detta genom att de kan beviljas uppehållstillstånd även om de inte har skyddsbehov. De går då under något som heter särskilt ömmande omständigheter. Tidigare gick barn under samma begrepp som vuxna vilket är synnerligen ömmande omständigheter vilket anses vara en juridiskt mycket snäv definition.
Lagändringen kommer även gälla personer som redan fått sitt utvisningsbeslut. Lagändringen har redan fått kritik eftersom den inte kommer med någon vägledning till Migrationsverket om hur den ska tolkas. Det lyfts även krav från bland annat FARR och Asylrätt 2014 att även vuxna ska innefattas av lagändringen.
Vad säger politikerna?
”Mot bakgrund av risken att de nya reglerna om särskilt ömmande omständigheter kan leda till stora avgränsningssvårigheter, särskilt problematiken med åldersbestämning, bör även en utvärdering genomföras av tillämpningen av det nya regelverket. Detta bör ges regeringen till känna.”
– [Följd]Motion med anledning av prop. 2013/14:216 Särskilt ömmande omständigheter, S, riksdagen.se.
”Det är viktigt att vi nu gör ett förtydligande att barnens skäl inte behöver vara av samma tyngd eller allvar. Barnperspektivet ligger oss väldigt nära hjärtat och barnens bästa ska beaktas.”
– Tobias Billström, M, till Norrbottens-Kuriren.
”Man måste också fundera över vad konsekvensen skulle bli om man då vidgar det här – i ett läge där till och med den här kartläggningen visar, att Migrationsverket ibland har varit mer generösa med att tillämpa den här bestämmelsen ”synnerligen ömmande omständigheter” än vad man kanske tänkte sig från början från lagstiftarens sida.”
– Tobias Billström, M, till Aftonbladet.
Follow
[…] och gator och torg för att Yara ska få stanna, #yaraskastanna. Här är hennes berättelse ifrån flyktingarna.se och här kan du skriva på en namninsamling till stöd för […]