De ekar mellan Sveriges väggar
rösterna från en våldsam deportation:
– Jag har hört mycket om mänskliga rättigheter,
men jag vet inte, var är de nu?
– Min fru har ingenting, kan ni snälla hjälpa min fru
om de skickar mig tillbaka?
– Varför behandlar de oss såhär,
är vi inte människor,
har vi dödat någon, är vi taliban?
– Abbas grät och skrek och kämpade emot,
de slog honom mycket,
men de slog inte mig
för jag kunde inte skrika
jag var så rädd, jag kunde inte röra mig.
– Du vet, vi var 29 personer, tillbaka till Afghanistan,
jag grät mycket för barnen och kvinnorna
– Jag tänker mycket på mina barn
Resonansen från deras röster får
hjärtan av glas
att vibrera tills
de sprängs
och splittret yr
vi blir till skärvor
med skarpa kanter
och vi skadar oss på varandra
och vi undrar
hur många fler?
Follow