En man står i lågor
inne på migrationsverket
men bara för att hans hjärta
redan brunnit alldeles för länge
hans bröstkorg är ett likbål
för brustna drömmar
svarta lågor slickar och äter
honom inifrån
samtidigt som ni släcker
honom med pulversläckare
på utsidan
om ni inte först hade
släckt allt hans hopp
så hade ni nog aldrig behövt
släcka elden på
en brinnande darrande kropp
Fler dikter av Therese Leonore Johansson
Follow