Mitt namn är Nil, jag är 45 år gammal och flydde från Syrien förra året. Under asylprocessen har jag haft ett rum i ett kollektiv i Nacka. För ett par veckor sedan fick jag till slut min asylansökan godkänd. Men min familj är kvar i Syrien och det är alldeles för länge sedan jag träffade dom.
llustration: Anna Birgitta Fredriksson.
Men jag vill börja med att backa bandet lite. Jag hade tidigare en egen butik i min lilla hemstad i Syrien. Där levde med min fru och våra fyra barn. Men självklart förändrades allt när krisen startade för ett par år sedan. Det tog inte lång tid efter att krisen brutit ut innan regimen hade ockuperat min hemstad. Den allt värre situationen hade gjort min familjs enkla och fridfulla liv omöjligt, och jag började engagera mig i rebell- och motståndsrörelsen.
Egentligen är det inget anmärkningsvärt beslut. Motståndsrörelsen finns överallt, de är mitt folk, mina grannar och mina vänner. Rebellerna försvarar folket mot regimen, eller rättare sagt är det vi, folket, som försvarar oss själva motregimen. Även om inte alla rebeller är beväpnade så är de alla mot regimen. Det var efter att vår hemstad hade ockuperats av regimen som jag och min familj lämnade staden och flydde till ett av flyktinglägren. Min familj stannade bara i lägret för kortare tid, innan de reste till en säkrare plats i Turkiet. Jag stannade dock i lägret i nästan ett och ett halvt år för att hjälpa till med vårdarbetet och det medicinska stödet i lägret.
Men jag måste betona att långt ifrån alla har möjligheten och de ekonomiska förutsättningar som jag hade. Jag hade besparingar som gjorde det möjligt för mig att skicka min familj till Turkiet och under tiden jag var kvar i lägret kunde jag besöka min familj regelbundet. Jag spenderade ungefär en vecka åt gången med min familj och tre veckor åt att hjälpa till i lägret.
Även om det så klart var både tungt och farligt att befinna sig i Syrien vid den här perioden (min familj hade ju lämnat landet av just dessa skäl) var det inte det som fick mig att fly. Istället var det att jag insåg – efter de många månadernaav engagemang i flyktinglägret och i arbetet med att hjälpa mitt folk – att det internationella samfundet inte kommer att presentera någon lösning på problemet. Det varken agerad mot regimen eller erbjöd någon hjälp till de som fallit offer för grymheterna.
Den här insikten fick mig att försöka leta efter en mer permanent lösning på våra problem. Den enda lösningen som varmöjlig var att hitta ett land som erbjöd möjlighet till asyl för syrier och som det är möjligt att ta sig till. Jag valde att resa, eller rättare sagt att smugglas, till Sverige eftersom jag hört mycket positivt om hur flyktingar behandlas här, åtminstone i jämförelse med andra europeiska länder.
Men mitt beslut innebar också att jag var skulle behöva vara ifrån min familj under en längre tid. För det är så, förstår ni, att det är väldigt farligt, riskfyllt och komplicerat att resa illegalt genom Europa. För det första är det väldigt dyrt, du behöver betala runt 10 000 euro per person, någonting som är omöjligt för någon som har förlorat sitt hus, sina tillgångar och sitt tidigare liv. Men det är också väldigt vanskligt att resa olagligt med sin familj. Vad skulle jag göra om mina barn blev sjuka? Jag skulle inte ha någonstans att ta dom, eftersom vi inte skulle ha några som helst rättigheter. Det är därför många familjer måste göra så som min familj gjorde.
Och det finns inga alternativ till att resa illegalt. Eftersom man enligt Dublinförordningen måste söka asyl i det land där du först registreras skulle ett försök att resa där alla andra reser resultera i att du hamnar i ett land där flyktingar och asylsökande inte har några rättigheter överhuvudtaget. Många av de europeiska länder som ligger närmare Syrien kanske skulle ge dig uppehållstillstånd, men de skulle inte ge dig någonting annat. De ger dig ett ID-kort men sedan bryr de sig inte om att du svälter ihjäl eller vad som än händer dig, de säger att det inte är deras problem.
Så det är anledningen till att jag bestämde mig att resa illegalt till Sverige, vilket jag också lyckades med. Men jag måste understryka att jag är ett undantag – jag har bra kontakter i flera europeiska länder och mina engelskkunskaper är bättre än många andra syriska flyktingars. Alla jag känner som har flytt till Europa har lidit mycket mer än mig. En av de värre resorna jag fått återberättat för mig krävde att personen som blev smugglad skulle sova under ett bilsäte i 36 timmar, med inget annat än en flaska att kissa i. Det är också alltför vanligt att smugglarna bara tar dig till Greklandeller Italien där villkoren för flyktingar är obeskrivligt dåliga och flyr du med din familj riskerar du att splittras och aldrig återförenas.
Men som sagt är jag ett undantag och jag nådde Sverige och lyckades gå igenom asylprocessen utan alltför mycket problem. Men innan jag fick uppehållstillstånd var det svårt, utan rätt papper kan du inte göra någonting i Sverige. Mina släktingar skickade lite pengar till mig vid några tillfällen – men jag kunde inte komma åt dom eftersom man behöver ett personnummer. Du kan inte ens gå till sjukhuset, om det inte gäller livshotande tillstånd. Men med en bit papper är det plötsligt mycket lättare.
Nu när jag har mitt ID-kort kommer jag att resa till Turkiet för att träffa min familj igen. Det är alldeles för länge sedan vi sågs. Mina planer för framtiden är att ta min familj till Sverige så att vi kan återgå till det enkla liv vi levde innan krisen. Jag vet ännu inte hur jag ska göra detta, men det är mitt mål. När väl min familj är här kommer jag att hitta ett sätt, det finns ändå inga andra alternativ. Framtiden för Syrien är svar bild. Det är en svart bild som dessutom är helt oförutsägbar eftersom det internationella samfundet fortfarande inte har gjort något för att lösa krisen.
Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Nil heter egentligen något annat.
Kommentar av Flyktingarna.se
Inbördeskriget i Syrien har gett upphov till en av vår tids värsta flyktingkatastrofer. Sverige är det enda land i EU som beviljar uppehållstillstånd för samtliga asylsökande från Syrien. EU:s gränspolitik gör det väldigt svårt för flyktingar att ta sig in i EU. Dessutom har EU-länderna ingen gemensam syn på när uppehållstillstånd ska beviljas. Behoven är enorma och EU:s politik måste stöpas om i grunden. Flera partier och opinionsbildare ser kvotflyktingsystemet som en lösning. Systemet är viktigt men långt ifrån tillräckligt för att skapa lagliga vägar in i EU.
Vad säger politikerna?
”Sverige är ett av få länder som tar emot kvotflyktingar. Men det är så många människor som behöver [EU-ländernas] hjälp. När jag jobbade i Europaparlamentet på 90-talet ordnade jag en hearing om migrationsfrågor. Finland berättade då hur bra de var på att ta emot flyktingar. Men jag kontrade med att de hade tagit emot bara några stycken under ett år, medan Sverige hade tagit emot 30 000.”
– Bodil Ceballos, MP, på Europaportalen.se.
”Vi socialdemokrater vill: driva kravet på ett mer solidariskt ansvarstagande för flyktingmottagandet inom EU. Det måste finnas fler säkra och lagliga vägar in i EU för asylsökande. Medlemsländerna måste bland annat ta ett samlat ökat ansvar för kvotflyktingar.”
– Socialdemokraterna om sin migration, asyl- och flyktingpolitik på socialdemokraterna.se.
”Misstänkliggörande och skuldbeläggande blir ofta slagträn i debatten mot arbetskraftsinvandrare och flyktingar. Det måste bli ett stopp för det. EU måste kraftigt öka reformtakten för att få en gemensam migrationspolitik som är öppen, human, generös och rättssäker.”
– Fredrik Federley, C, på fredrikfederley.se.
”Ofta är den som behöver skydd i en situation där hen inte har möjlighet att åka till Europa på vinst och förlust. Vad händer en hbtq-flykting som nekas asyl och sänds tillbaka till Uganda, när myndigheterna där får veta att hen rest till Europa för att försöka få en fristad?”
– Christian Engström, PP, till Sveriges Radio.
Follow