Kakan Hermansson har på eget initiativ rest till flyktingläger som gränsar till Västsahara. Hon berättar om sina upplevelser och iakttagelser därifrån. Genom att publicera hennes vittnesmål vill vi påminna om en allvarlig konflikt som tenderar att glömmas bort. Vi vill visa hur EU aktivt bidrar till en konflikt och samtidigt gör allt för att stänga ute dom som tvingats fly. Vi vill också skärskåda påståendet att flyktingkatastrofer hanteras bäst i nära anslutning till en konflikt. Hennes vittnesmål påminner oss om våra privilegier men också om hur komplext det är att betrakta något utifrån, utan djupare kunskap. Hon ställer frågor vi alla bör ställa oss: vilket ansvar har vi för flyktingsituationer och med vilken rätt utvisar Sverige människor på flykt?
2720 km är världens längsta militära mur. Marocko har byggt den för att skärma av det Västsahara dom ockuperat, för att fiska på västsahariska vatten, bryta västsahariskt fosfat och kalla det för Marocko. Det är på inga villkor Marocko men och med muren känns koloniseringen så fysisk. Vi kan se den på håll alldeles nära. Vi åker med vår vän Abdesalam som är ordförande för Afapredesa, och en chaufför, en ex-militär som känner till varenda sten och grus i den här öknen. Han var 29 när muren började byggas och har sett en fasansfull utveckling. Efter tre gränskontroller med algerisk militär åker vi någon timma i öknen i vår jeep.
Polisarioeskort.
Vi åker i öknen inte på en väg. Det skuttar och guppar. Det känns som min svanskota går av och jag tänker på när mamma svimmade i affären och slog i svanskotan när jag var liten. Efter att alla algeriska militärer kollat våra pass och uttalat Julia Charlotta och lett stort är vi i ett befriat Västsahara. Inte i ett läger eller i ett ockuperat land, utan mark som Västsahara tagit tillbaka i strid. Marocko var aldrig speciellt bra på att strida men fick hjälp av USA, och med hjälp av the land of the free byggdes muren mellan -82 och -89.
Abdesalam framför muren.
Muren är bevakad av beväpnad militär. Var 15:e km finns en bas med marockanska män som har som jobb att försvara stölden av en hel nation. Abdeslam tar min hand när han hjälper mig ur bilen och han ler för detta är hans land. Varje dag här i lägren har vi setts på Afapredesa, sovit där, duschat och använt internet. Kommunicerat på tafatt spanska, men översatts till perfekt spanska av Julia) och lyssnat på hans fantastiska barndomshistorier. Han ser trött ut och glad. Han har suttit som ordförande i evigheter. Han vill lämna över, men ingen vill ha hans position. Både pga arbetsbelastningen, Abdesalam jobbar jämt och träffar bara sin familj på helgerna, om han har tur. För Afapredesa är organisationen för försvunna Västsaharier och politiska fångar. Det är inte en organisation som finns i periferin, utan tyvärr ett organ som de flesta här känner till. För några veckor sedan gick någon rakt in på Afapredesa och in på kontoret, och stal Abdesalams pass. Här står det öppet från morgon till kväll, vi lämnar datorer framme, mobiler och andra värdesaker. Men i juni 2013 såg en fåraherde i det befriade Västsahara en benpipa sticka upp i sanden, och vid en utgrävning hittades en massgrav med 8 skelett, varav två barn. Abdesalam har drivit frågan om massgraven och alla gillar inte det. Tom inne i lägren gör dig den marockanska makten sig påmind, även om det inte finns bevis för stölden.
Massgraven är inte en krigshistoria, även om den skedde under den perioden. Också i krig finns lagar och regler men som inte följs. Dessa kroppar var brutalt misshandlade, skeletten vittnar om övervåld mot skalle, käke och hals. Och så två skelett, två bäckenben som var små, barn som också blivit avrättade i öknen. Skjutna i huvudet.
Barn och vuxna som levt vanliga liv, som nomader. Som haft sina djur och levt ett stilla liv utanför stadens hets. Och deras sista möte blir en skräck för en person är alltid den första, och dom andra ser på. Den sista då? Visste hen att den skulle bli islängd överst, ovanpå sju andra döda kroppar?
Tawalo med granat. Foto: Lisa Requin.
Släktingarna har identifierat sina familjemedlemmar. Abdesalam berättar ingående om de drabbade. Då: en man blev informerad om att hans pappa omkommit i en konfrontation med marockansk militär, men han har blivit avrättad. Så kollar vi på bilder och en video från utgrävningarna, om just denna mannens far. För mig är det bara ett skelett, men för honom är det hans pappa. För 40 år sen såg han sin pappa för sista gången och nu när han ser honom ser han ett skelett, med krosskador och id-kort. ”Det där är min pappa”. Nu äntligen får dom begrava honom. Det har hela tiden funnits vittne på avrättningen, men öknen är stor och ingen exakt plats har kunnat anges. I filmen om utgrävningen ser vi det baskiska universitetsteamet försiktigt pensla bort sand från en skalle. Runt om står familjen som får förklarar för sig hur det förmodligen gått till. 40 år för sent får dom veta sanningen.
40 år är långt i sorg, men ändå så nära. Västsahara behöver rätten till sanning och upprättelse. Landets historia måste spridas och världen måste sluta stötta Marocko. Det största problemet är att människor inte vet vad som pågår. Det största problemet efter koloniseringen. Afrikas sista koloni 2014, idag.
Ca 500 saharier har försvunnit sen 1976. Dessutom har utöver dessa, många blivit bortförda och fängslade. I Afapredesa hänger foton på väggarna, dokumentation av människor som kommit tillbaka. Spruckna läppar, brutna näsor, avslitna öron & igensydda ansikten. Kvinnor och män med brännmärke, blå kroppar av slag, saharier som tittar in i kameran, höjer näven med ett v-tecknet som inte ger upp. Men också människor som är döda, livlös ligger en kvinna på sin melfa i sanden. Här finns också bilder på barn med blodiga ansikte och igensvullna ögon. Människor som är politiskt aktiva plockas ut, men det sker också slumpmässiga val för att statuera exempel. Allt för att sudda ut identiteten från saharier och skrämma folk till tystnad och lydnad.
Marocko är ett av få länder som inte skrivit på FNs minavtal. Den norska organisationen som återkommande röjt minor på området, hindras av Marocko från att jobba i det befriade Västsahara. Jag har aldrig känt mig rädd i lägren men när vi till slut stannar framför muren, och marockansk militär stegar mot oss med automatvapen känns det så på allvar. Kanske ännu mer när Abdeslam vill visa oss några minor. Jag har absolut inte ett intresse av det men av respekt protesterar jag inte. Det är därför jag är här ju, för att berätta deras historia och jag kan inte vara selektiv.
Uppe på sandmuren ser vi några militärer gå emot oss. Det är en känsla som jag sällan känt i mitt liv. En rädsla som inte går att jämföra med sorg eller saknad, eller ångest. Vakten vinkar bort oss, uppmanar oss att sticka härifrån. Hans automatvapen vajar fram och tillbaka över bröstet. Men vi står kvar och formar våra fingrar till ett v-tecken för ett fritt Västsahara! Två bördiga Västsaharier står med nävarna upp i luften och ler, min resa hit känns lätt och självklar.
Odetonerad mina. Foto: Lisa Requin.
Vi kör bort från muren, bort från landminor som väntar på att explodera, mot vår militäreskort som stannar några kilometer bort och slagit upp för lunch. De tre unga männen sätter en bit bort och äter sin lunch, kamelkött som Tawalo, vår chaufför grillat över en liten eld. Vi får bröd och tomat, i skuggan av vår jeep. Det är så sjukt varmt, vi har fått varsin turban som skydd för solen, men vår hantering är sådär. Efter lunch är det tid för den traditionella teceremonin. Va traditionen kommer ifrån vet ingen. Abdesalam säger att den är för gammal för att veta. Men förr i tiden fanns det inte gott om te utan en fick vänta på handelskaravanen som kom då och då. Innan var det bara i med tebladen och dricka, ingen lång ceremoni som nu. Men då tog teet slut snabbt och därför gjordes ceremonin för att utöka mängden. Fast sen skrattar han och säger att alla som hört dom historierna har vild fantasi! Men det är också den enda historien som finns. Alla har hört den.
Till skillnad från en historia om det söta teet, bygger ockupationen och kriget mot Västsahara på en verklighet. Människor här i lägren och i det ockuperade landet lever i skräck, undernäring och utan land. Våld, trakasserier och Marockos kamp för att sudda ut allt som bär på en västsaharisk identitet sliter landet i trasor. Vi som kan, måste sprida deras historia och uppmärksamma detta.
Läs också Kakan Hermanssons tidigare vittnesmål ”Kvinnornas arbete i flyktinglägren”, ”Vittnesmål från Västsahara” och ”Flyktingpolitiska perspektiv”.
Bakgrund
I Västsahara pågår en av världens mest seglivade konflikter. Landet var tidigare en spansk koloni. När Spanien höll på att lämna Västsahara 1975 ockuperade Marocko en stor del av landet. Det finns uppgifter om att Spanien sålde Västsahara till Marocko och Mauretanien. Folket i Västsahara tillfrågades inte och många tvingades fly till läger i Algeriet. Motståndsrörelsen Polisario inledde en väpnad kamp 1973. Den självständiga Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) utropades några år senare. SADR har erkänts av ett åttiotal länder men hälften av dem har senare återkallat sitt erkännande.
Den väpnade konflikten mellan Marocko och Polisario pågick till 1991, då ett stilleståndsavtal slöts. Meningen var att en folkomröstning skulle äga rum och att Västsaharas befolkning skulle få besluta om landets öde. Folkomröstningen har ännu inte ägt rum. Polisario kontrollerar idag en dryg fjärdedel av Västsahara och har sin bas i flyktingläger i Algeriet. Marocko har byggt en befästningsvall genom landet och har på olika sätt uppmuntrat marockaner att bosätta sig i Västsahara. Marocko får stöd från flera länder i EU och företag från EU bedriver verksamhet i Västsahara. EU har också ingått ett fiskeavtal med Marocko som mött kritik, eftersom det erkänner Marockos ockupation av Västsahara.
Follow