Ashkan

Jag kom till Sverige tillsammans med min syster, bror och mamma under hösten 2011. Idag är min syster 17 år och min bror 18, de går båda i skolan. Själv är jag 25.

Vi reste från Afghanistan via Iran (där vi fick gömma oss för gränspolisen i bergen) och vidare till Istanbul i Turkiet. Från Turkiet åkte vi sedan med en liten gummibåt till Grekland. På vägen över föll min äldsta lillebror i vattnet – vad som hände med honom fick jag inte veta. Polisen hittade flera döda i vattnet i samband med överfarten, men jag fick inte bekräftat om min bror fanns bland dem eller inte. Det var helt fruktansvärt.

Från Grekland flög vi sedan flera gånger till Danmark för att försöka ta oss in i landet, och därefter vidare till Sverige. Till sist lyckades det för mig och min syster – för min mamma och bror dröjde det ytterligare några månader. Min pappa, han har varit död i fyra år. Han dödades på väg hem från jobbet. Jag har också varit utsatt för övergrepp på väg hem. Fyra män skar upp mina händer så jag fick ligga på sjukhus i flera dagar.

Migrationsverket menar trots detta att jag mycket väl kan återvända till Afghanistan. Inte till min hemstad Herat, men till Kabul som de anser vara säkert. I ljuset från bomben som exploderade på Kabuls flygplats för bara några dagar sedan är det svårt att förstå, men jag har hur som helst fått tre avslag på min asylansökan nu. Under processen tvingades jag också byta advokat tre gånger – den första slutade arbeta på Migrationsverket, den andra flyttade till USA och den tredje sa ”du har ändå ingen chans”. Därför har jag en egen, privat advokat nu istället som precis har hjälpt mig att överklaga avslagen.

De senaste åren har jag bott tillsammans med min familj i Avesta i Dalarna, men sedan den 2 december har polisen hållit mig i förvar, just nu på flyktingförvaret i Märsta. Det hela började med att jag var i Uppsala och åkte bil tillsammans med några vänner. Plötsligt kom en polisbil och körde efter oss i 10-15 minuter, innan de signalerade att vi skulle köra in till sidan och stanna. Därefter ställde sig poliserna på varsin sida av bilen och bad att få se våra papper. Mina vänner har uppehållstillstånd, så för dem var det ju inget problem, men när det gällde mig ringde polisen till min lokala polismyndighet i Borlänge för att höra sig för.

Det visade sig att polisen hade varit hemma hos mig och försökt nå mig vid ett tillfälle utan att jag var där (jag var på gymmet, det finns det övervakningskameror som kan verifiera) och därför ansåg att jag borde hållas i flyktingförvar så att jag inte skulle kunna smita. Jag försökte förklara att jag absolut inte vill smita – jag har överklagat mina avslag och väntar på besked. Jag föreslog också att jag kunde komma och anmäla mig på polisstationen en gång i veckan, eller varje morgon om de så önskade, för att bevisa att jag var kvar – men det ville de inte lyssna på. Istället frågade de: ”vill du åka hem ikväll eller imorgon?”, jag sa: ”jag vill aldrig åka tillbaka. Jag kan inte leva där.” Och eftersom jag fortfarande är inne i en överklagningsprocess kan de ju heller inte deportera mig förrän den är avgjord.

Min mamma har diabetes, och i samband med att polisen tog mig till förvaret blev hon mycket allvarligt sjuk – hon fick åka till sjukhuset med ambulans. Också min syster blev dålig några veckor senare. Jag försökte förklara att min familj behöver mig, men det spelade ingen roll. Nu får de åka hit till förvaret i Märsta från Avesta en gång i veckan och hälsa på mig istället.
Jag vill så gärna att jag och min familj ska få stanna i landet, eller egentligen vilket land som helst så länge det inte är Afghanistan. Jag försöker lära mig svenska, men det är svårt. En gång i veckan har jag kunnat gå en timme i skolan hos Röda korset. I övrigt har jag fått träna mig själv, med böcker från biblioteket, teve och radio, i väntan på resultatet från min överklagan.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Ashkan har valt att berätta under eget namn.

---

Kommentar av Flyktingarna.se

Denna veckas berättelse är ännu en i mängden som visar hur samhällets attityder till flyktingar får horribla konsekvenser i praktiken. Det är ingen slump utan har sin förklaring i att inhumana synsätt leder till inhumana system. Vi instämmer i följande ord från Baharan Kazemi, sekreterare för FARR (Flyktinggruppernas riksråd):

”Vi har så otroligt långt kvar innan vi kan andas ut och säga att vi har en human och moraliskt försvarbar invandrings- och asylpolitik. Vi fängslar asylsökande som ska utvisas, som om de vore kriminella! Vi lägger ner hundratals miljoner kronor på att med tvång, med våld, med stark medicinering, genomföra utvisningar. Vägen hit, prövningen här, mottagandet, rätten till återförening, skyddet mot diskriminering – allt måste bli bättre. Det är så mycket jobb kvar, att det inte går att bara sitta framför TV:n och få ont i magen. Det räcker inte!” (Det räcker inte att få ont i magen framför TV:n)

Vad säger politikerna?

”Vi tvingas konstatera att medlemsstaterna hittills inte har klarat solidaritetstestet, utan regeringarna ser främst till det egna landet och tycks inte prioritera gemensamma europeiska lösningar.”
-Guy Verhofstadt och Cecilia Wikström (FP), Europaparlamentets liberala grupp ALDE i Dagens Nyheter.

”Det är inte acceptabelt att så få av medlemsstaterna har avtal om att ta emot kvotflyktingar. Om alla stater tog emot lika många som Sverige gör så skulle man på årsbasis kunna erbjuda 100 000 platser minst. Målet är väldigt enkelt. Det ska vara alla 28 stater. Punkt”
-Tobias Billström, M, i Svenska Dagbladet.

”Det vore inget bra system. vi har mängder av flyktingar i olika länder som måste ha hjälp, men att övergå till att man får söka visum på plats är fel”
-Stefan Löfven, S, i partiledardebatten 6 oktober 2013 (källa Expressen).

Mer läsning

• ”Fortsatt tolerans avseende invandrare och flyktingar” Marie Demker på sin blogg ”Vänstra Stranden
• ”Svensk flyktingopinion 1988-2010”, Henrik Ekengren Oscarsson på sin blogg.
• ”Ministern som tappade balansen”, Fokus.
• ”Skamlig flyktingpolitik”, Dagens Arena.
• ”Lampedusa: problemet större än flyktingfrågan”, UI-bloggen.
• ”Papperslösa flyktingar”, UR Samtiden – Tribunal 12 – Vi anklagar Europa.
• ”Taggtråd med knivblad ska stoppa flyktingar”, Sveriges Radio.

---