Jaamel

2011 kom Jaamel till Sverige. Hans fingeravtryck fanns då redan i Italien och han skulle enligt Dublinförordningen skickas tillbaka dit. I somras kunde Jaamel söka asyl i Sverige, de arton månaderna hade gått ungefär samtidigt som beslut fattades om att Dublinförordningen inte skulle gälla för minderåriga. Jaamel skulle fylla 18 först i december. Han hade en tazkira (afghansk id-handling) och han kunde få ut ett pass från Afghanistans ambassad i Oslo. Men migrationsverket godtar i princip inte afghanska id-handlingar som är utfärdade efter 1992 och Jaamel har inte kunnat styrka sin identitet. I höstas fick han avslag på sin asylansökan hos Migrationsverket.

llustration: Anna Birgitta Fredriksson.

När Jaamel var liten flydde hans familj från platsen där de bodde efter ett bråk med den rike man som hade makten i byn, bråket fick mycket allvarliga konsekvenser. De lämnade sitt hem och sina ägodelar.

Från att Jaamel var 2-3 år gammal så har han bott i Iran med sin familj. Där bodde de alla illegalt, utan papper. Därför fick Jaamel inte gå i skolan. Hans mamma jobbade med att städa folks hem, hon tjänade inte mycket pengar. Ibland när hon var klar med jobbet fick hon inga pengar alls och hon kallades för ”jävla smutsiga afghan” och såna saker. När Jaamel var sju år fick han gå i koran-skola, han gjorde det i tre eller fyra år. Efter det jobbade han tillsammans med sin mamma. Han frågade sin mamma vad som var skillnaden mellan dem (han hade också två yngre bröder) och de andra barnen som gick i skolan. Han undrade vad det innebar att de är afghaner och varför han inte kunde gå i skolan. Hans mamma svarade att de är från ett annat land och att de därför inte kunde gå i skolan här.

Polisen i Iran utvisade afghaner som inte hade papper och Jaamels pappa var rädd för att de alla skulle tvingas tillbaka till Afghanistan. Han åkte själv tillbaka till Afghanistan för att hitta någonstans där de kunde bo. Resten av familjen var kvar i Iran. Efter många månader kom hans pappa tillbaka. Han var helt annorlunda, han hade ingen lust att prata med Jaamel och hans bröder. Jaamel frågade sin pappa varför han drömde och skrek på kvällarna och nätterna, han svarade bara att Jaamel är ett barn och att han inte har med det att göra. Det var svårt, Jaamel kunde inte förstå vad de hade för problem. Efter ett tag dog Jaamels pappa.

När Jaamel var lite äldre sa hans mamma att han måste flytta till ett annat land för att han inte skulle bli utvisad till Afghanistan. Men han ville aldrig lämna sin familj, sin mamma och sina två småbröder, ensamma.

Till Turkiet reste Jaamel med en smugglare, han visste knappt att det fanns fler länder än Iran och Afghanistan. Vidare till Italien färdades Jaamel med en lastbil på båt från Grekland. Han var gömd under lastbilen. I Italien tog polisen honom och han fick lämna sina fingeravtryck.

I Rom fanns en park där många afghaner var samlade. Tillsammans gick de och åt i en kyrka på kvällen och på morgonen. Jaamel träffade en afghansk kille som hade bott i Italien i sex år och som hade italienskt pass. Han frågade killen varför han sov i parken och åt med dem i kyrkan. Killen svarade att här går det inte att få något jobb, han sa: jag kan bara säga till dig att du måste lämna Italien, om du stannar här så kommer ditt öde att vara som mitt.

En annan kille som hade bott två år i Sverige sa att om du vill åka till ett bra land så ska du åka till Sverige. Jaamel som hade dåliga minnen från Iran frågade om ingen skulle kalla honom för Afghan i Sverige. Killen hade skrattat och sagt att här i Europa finns ingen skillnad mellan människor.

I Rom träffade Jaamel också en kille från Iran som hette Arash. Fast Jaamel hatade Iranier så blev Arash hans bästa kompis.

Jaamel frågade Arash om han visste var Sverige ligger. Arash visade honom en karta, Jaamel visste inte vad det var för papper, han hade aldrig sett en karta förut. Arash pekade på det här långa landet och sa att det var Sverige. Jaamel kunde inte läsa engelskan. Han sa till Arash att han inte skulle lura honom och bad en annan kille att läsa också.

Arash berättade för Jaamel att han kunde åka på tågen utan pengar och vad han skulle göra om en kontrollant kom. Han visade vilket tåg som gick från Italien till Frankrike, och han skrev ner alla platser som Jaamel skulle behöva byta tåg på. Han skrev namnen på olika länder och huvudstäder och han skrev olika saker på engelska och persiska så att Jaamel skulle kunna fråga folk längs vägen.

Kvällen innan Jaamel lämnade Italien skar sig killen som bott i Italien i sex år i handlederna med en glasflaska. Någon ringde en ambulans, men när ambulansen kom var killen död.

Arash hade berättat allt för Jaamel om hur han skulle åka. Jaamel var ledsen när han åkte och skulle sakna honom: ”Det var där som jag förstod vad skillnaden är mellan människor, man kan inte tänka att alla människor är samma. Jag hatade iranier och tänkte att alla iranier var likadana, men det var inte sant.”

Via Frankrike, Tyskland och Danmark kom Jaamel till Sverige. Det tog lång tid eftersom han inte hade några pengar och ofta blev avkastad från tågen.

I Sverige dröjde det ett halvår innan Migrationsverket hade beslutat att Jaamel var tvungen att åka tillbaka till Italien. Jaamel gick i skolan i Märsta och en person berättade för Jaamel att det finns flera som bor illegalt i Sverige. Jaamel kom till Uppsala, han kände ingen och tillbringade mycket tid i stadsparken. Han sov under en buske i nästan en månad. Sedan träffade han en person som visade honom gymnasieskolan och han fick börja plugga där och bodde hos flera familjer i och utanför Uppsala.

Under tiden som han bodde illegalt kunde han ha lite kontakt med sin mamma. Första gången kunde han inte prata med henne för att de båda började gråta, det var kaos. Andra gången ljög han för henne och sa att han hade fått uppehållstillstånd i Sverige, fast han bodde illegalt.

Jaamels fall ska nu prövas i Migrationsdomstolen.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Jaamel heter egentligen något annat.

Kommentar av Flyktingarna.se

Det talas ibland om att det pågår en massinvandring till Sverige. I faktiska siffror så är nettoinvandringen till Sverige drygt 50 000 människor per år. Av dem är vanligtvis inte ens en fjärdedel asylsökande som får stanna i Sverige. I år tyder prognoserna på att antalet flyktingar som får uppehållstillstånd kommer att bli högre än normalt. Det beror framför allt på situationen i Syrien men också på det katastrofala läget i Afghanistan och Eritrea.

FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att ungefär 45 miljoner människor befinner sig på flykt runtom i världen. Följande citat är från UNHCR:s hemsida.

UNHCR ser oroväckande tendenser på flera områden, bland annat att fler människor flyr i allt snabbare takt. Under 2012 tvingades 7,6 miljoner människor att lämna sina hem. Det innebär att en människa flyr var fjärde sekund.

Det är också tydligt att gapet mellan rika och fattiga länder i förhållande till flyktingmottagande fortsätter att öka. 81 % av världens flyktingar befinner sig i utvecklingsländer, jämfört med 70 % för tio år sedan. De länder som tar emot flest flyktingar är Pakistan (1,6 miljoner), följt av Iran (868 200) och Tyskland (589 700).

Barn under 18 år utgör 46 % av alla flyktingar. Dessutom sökte 21 300 ensamkommande barn asyl under 2012. Det är det högsta antalet som UNHCR någonsin har registrerat.

Om vi räknar högt och antar att 30 000 flyktingar kommer att få stanna i Sverige i år så utgör det ändå bara 0,067 % av världens flyktingar. En del kallar det massinvandring, vi kallar det ett absolut minimum. Ett av världens rikaste länder ödslar enorma resurser på att stänga gränserna för de som har det svårt. Vi anser att de pengarna istället borde satsas på ett mer effektivt mottagningssystem och på att förändra EU:s inhumana flyktingpolitik i rätt riktning.

Drygt 4000 ensamkommande barn söker asyl i Sverige varje år. Tänk på dem nästa gång någon yrar om massinvandring. Tänk på Jaamals berättelse och tänk på orden från Anna, illustratör på flyktingarna.se

Varje vecka berörs jag djupt av dessa berättelser, framför allt när det är unga människor som Jaamal. Ingen människa ska behöva genomgå ens en liten del av vad många utav dessa upplever innan de blir vuxna. Jag hoppas så att Sverige ska föregå med gott exempel och visa resten av Europa hur man behandlar medmänniskor.

Vad säger politikerna?

“För Miljöpartiet är det självklart att människor med skyddsbehov ska få komma till Sverige. Behovet av platser för asylsökande ökar, bland annat på grund av den fasansfulla situationen i Syrien. Många kommuner tar ett mycket stort ansvar, medan andra försöker komma undan.”
– Kenneth Gunnarsson, Mp, Mp Tierp, “Ensamkommande flyktingbarn”.

“Det finns inget behov av invandring fram till år 2025”
– Sven-Olof Sällström, SD, i SVT.

“Att fly till ett främmande land är aldrig lätt, och särkilt svårt är det för de barn som flyr utan sina föräldrar eller andra anhöriga. Därför värnar Folkpartiet särskilt om de ensamkommande barnen. Vi arbetar både i regeringen och på EU-nivå för att mottagandet ska bli så bra som möjligt för denna utsatta grupp, och för att barnets bästa ska sättas främst.”
– Fp om sin flyktingpolitik, “Ensamkommande flyktingbarn”.