Laziz Sharifov | Flyktingarna

Jag heter Laziz Sharifov och jag kom till Sverige när jag var tretton år gammal med min familj. Till alldeles nyss levde jag vanligt liv, kämpade för att ta studentexamen, boxades, men nu sitter jag i förvaring och väntar på att utvisas.

Illustration: Anna Birgitta Fredriksson

I Kazakstan där var det massa problem för oss, kriminalitet, orättvisa, kazaker. En dag kom min bror hem slagen av kazaker och det var då vi bestämde oss för att fly. Vem vet vad de skulle gjort med oss. Två av mina kompisar har blivit mördade. En blev skjuten medan han spelade fotboll. En granne som jag lekte mycket med som liten, de mördade honom tillsammans med pappan.

I Sverige har jag skaffat många nya kompisar. Nästa termin hade jag varit färdig med gymnasiet. Jag började träna boxning, det gillade jag mycket. Efter en månads träning sa min tränare att jag borde tävla och redan efter ett år vann jag över en kille som hade vunnit Diplom-SM fyra år i rad och jag fick pokal som bästa boxare. I Senior-SM i våras kom jag tvåa. Jag har tränat med landslaget och min tränare sa att jag skulle kunna köra EM om jag hade papper men utan papper går det inte. Istället hoppas jag att situationen ska lösa sig så att jag kan tävla i OS 2016.

I fem år nu har vi haft stress, det är en känsla som du inte kan förstå om du själv inte gått igenom samma sak. Söka asyl, få avslag, överklaga. Vad ska hända? Får vi stanna eller inte? Är det någon idé att börja någonting? 2010 var det tack vare politiker som vi fick stanna så här länge. Fem år har vi hoppats och drömt om allt vi ska göra när vi får papper. Skaffa jobb, utbildning, fortsätta boxning och kanske resa någonstans för att vila lite.

Den 14 oktober fick vi brev från handläggaren att hon kallar oss till möte 15 oktober på en polisstation. Mamma var sjuk, problem med hjärtat och kunde inte följa med och min bror skulle till sjukhuset och min andra bror till skolan och därför var jag den enda som gick. Vi visste ingenting, vi trodde att handläggaren bara ville prata. På polisstationen frågade hon om jag skulle åka till Kazakstan om de gav mig en biljett och jag sa, nej, jag tror inte det. Handläggaren lämnade rummet för att diskutera med sin chef. När hon kom tillbaka sa hon, följ med mig till ett annat rum. Där sa hon, ”Eftersom du inte samarbetar måste vi ta dig i förvar tills du kan utvisas. Du ska till Märsta”. Jag förklarade att jag visst vill samarbete men hon svarade, ”Beslutet är redan taget”. De ringde till Märsta och det var fullt där och istället skickade de mig hit till Flen.

Många människor kämpar för mig nu. Klasskamrater, lärare, kändisar, människor från boxningsvärlden. Paolo Roberto har skrivit och sagt att de måste ändra sitt beslut. Jag är orolig att allt deras arbete inte ska leda någon vart.

Det finns inte mycket att göra här. Det är ett stort hus med många olyckliga människor och allting är låst. Som ett fängelse. Ibland spelar jag biljard, ibland tittar jag på tv. Om dagarna blir jag ofta intervjuad, det är alltid någon från en tidning och tv som frågar om mig. Ibland ringer mina vänner och lärare och min familj. Det värsta är att jag inte vet vad som ska hända, att inte kunna göra något och kanske kommer jag aldrig få träffa mina vänner igen.

Handläggaren har ringt mamma och sagt att jag och min storebror ska skickas först och att biljetterna kommer att vara klara inom två veckor.

Jag ska vara stark ända till slutet. Många människor kämpar för min skull, jag kommer inte visa mig svag i deras ögon, men jag vet inte hur vi ska klara oss. Vi har ingenstans att bo i Kazakstan, det finns ingenting där för oss. Vi har inga pass och vi har varit borta länge, polisen kommer att skapa problem för oss för att vi sökt asyl i Sverige. Jag är rädd att det kommer hända något dåligt.

Om det hade varit möjligt, jag tror inte att det är möjligt, men om, hade jag fixat en stor annons i tidningen och tackat alla som har hjälpt mig.

Inför varje publicering av en berättelse brottas vi på flyktingarna.se med de svårigheter detta innebär. Att berätta om sina asylskäl och sin asylprocess kan innebära risker. Detta informerar vi om. Vi använder ibland alias och tar bort uppgifter som kan medföra fara för någon som vi inte haft kontakt med. I övrigt är det upp till den som berättar att avgöra vad den vill berätta eller inte. Laziz Sharifov har valt att berätta under sitt riktiga namn.

Kommentar av Flyktingarna.se

Människor tas i förvar alldeles för lättvindigt och utan ordentlig motivering. Röda Korset konstaterade 2012 flera brister i en rapport om förvar. Bland annat att alternativet uppsikt inte användes som lagstiftaren avsett. Vidare att spontana uttalanden får alldeles för stora konsekvenser. Röda Korset skriver: ”Det kan vara orimligt att uttalanden som kan ha uttalats i affekt kan få så omfattande konsekvenser i det enskilda fallet, som ett frihetsberövande innebär, utan att någon information om det ges till den sökande.” Vi kommer att fortsätta besöka och förmedla verkligheten inifrån Migrationsverkets förvar. Vi hoppas att fler gör oss sällskap.

Vad säger politikerna?

”För det andra bör personer i väntan på verkställighet av utvisningsbeslut omedelbart försättas i fysiskt förvar för att förhindra flykt, potentiell brottslighet, svartarbete eller vidare ”asylshopping” i övriga Schengen. De kan alltid komma ut ur förvaringen genom att självmant bege sig till sitt hemland eller att verkställighet kan ske, men till dess ska de sitta inlåsta.”
– Kent Ekeroth, SD, i en motion 2012.

”För att asylsystemet ska vara långsiktigt hållbart, är det viktigt att en rättssäker asylprocess har ett tydligt slut. De personer som beviljas uppehållstillstånd ska så snabbt som möjligt kunna påbörja etableringsprocessen i Sverige medan de personer som fått ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut är skyldiga att lämna landet. Ett väl fungerande återvändande, i första hand självmant, men om det krävs med tvång, är en av förutsättningarna för att Sveriges asylsystem ska vara långsiktigt hållbart.”
– Regeringen om budgeten för migrationspolitiken 2014.

Mer läsning

Uppdatering den 1 november: Några dagar efter att vi publicerat ovanstående fick vi mail från Malin som råkade va med på samma flygplan som de försökte deportera Laziz på den 30 oktober. Läs om Malins berättelse om deportationsförsöket av Laziz här.